Krönika: Ankdammen kan inte fortsätta
Spelare kritiserar varandra. Spelare kritiserar styrelsen. Styrelsen som kritiserar ledare. Ledare som kritiserar styrelsen. Styrelsen som kritiserar spelare. Det fattas väl bara att ledare går ut med enskild kritik mot spelare också. Det här kan inte få fortsätta länge till och därför är det bra att ett extra årsmöte nu utlyses.
HIF:s ekonomi var 2003 i stor kris. Klubbens existens var på spel. Sten-Inge Fredin och en rad näringslivstoppar kom in i klubben för att rensa ut det gamla och föra in ett nytt ekonomiskt tänkande i klubben. Den tidigare spelaren Ola Nilsson gavs utrymme att medverka men sedan 2006 har Carl Hegelund, som ersatte Ola, ingått i HIF:s styrelse. Med Ola Nilsson försvann också den sista kopplingen mellan styrelsen och sportsektionen.
Kanske kunde klubben, likt biskop Brask, använda det klassiska ”Härtill är vi nödd och tvungen” år 2003. Sponsorer behövde räddas och ekonomin rustas upp. Men stålbadet är nu över. Med all respekt för att Krister Azelius (delägare vid advokatfirman Vinge), Christer Fermvik (företagsledare), Lars Öijer (ordförande i Vasatorps Golfklubbb och f.d. bankdirektör), Harald Roos (docent) och nu avgående Carl Hegelund (företagsledare) har stora ekonomiska och tillika medicinska kunskaper. Men frågan är hur bra relationer man har till fotbollssektionen och därtill särskilt huvudtränaren Stuart Baxter. Finns en röd tråd i deras samarbete eller står oftast Baxter där ensam utan möjlighet att påverka de beslut som tas över hans huvud? Var finns det genuina fotbollskunnandet och insikten i det sportsliga? Många andra klubbar, exempelvis MFF, har gamla storspelare och andra sportprofiler i styrelsen. I HIF? Nada. Vilka signaler ger detta till huvudtränare och ledare inom fotbollssektionen?
Ett ganska passande citat kom från Hegelund under gårdagen. ”Jag brinner för HIF och vill hjälpa till om medlemmarna tror att jag kan göra nytta. Tyvärr anser jag dock att det i nuläget inte är möjligt för mig att bedriva något konstruktivt arbete inom styrelsen. Det finns många duktiga medarbetare i föreningen och för mig är föreningen viktigare än styrelsen.”
I detta uttalande, från en tidigare styrelseledamot, cementeras styrelsen ovilja att dra åt samma håll som den övriga klubben och den övriga verksamheten. Det är oroväckande och frågan är om HIF inte nu genomgår sitt andra stålbad. Den här gången rör det inte ekonomin; utan mjukare värden som sympatin och empatin inom organisationen, trots att HIF i dagens pressmeddelande ödmjukt konstaterar att "ingen i den nuvarande styrelsen anser sig således sig vara större än föreningen".
Det bästa hade nog varit om klubbdirektören Paul Myllenberg redan nu rensat i leden. Annars är det stor risk att medlemmarna gör det vid nästa, nu utlysta, extra årsmöte.
