Vägen framåt
"Kom igen, för fan. Det är så här fotbollen är. Det är så här livet är. Utan regn inget liv. Ta dig igenom det och du kommer ut stärkt."
Efter en tids frånvaro från internet i allmänhet och ÖIS klotterplank i synnerhet, känns det skönt att se att allting är som vanligt efter ett derby.
Här samlas de alla: Provokatörerna, som samtalar med sig själva över internet i nån sorts diskussionsonani. De sprätter iväg med ett antal alias som slår deras intelligenskvot med hästlängder och tror att vi ska gå på det, när IP-numren syns.
Här finns också rum för de historielösa, som tror att Öisarna nu ska "prövas i motgången". Herregud, att vara Öisare är att prövas. Tror ni mig inte kan vi alltid tala en stund om Bob Houghton. Ulvåker. "Shejkens" turer i media. Slavisa Cula. Alla de gånger vi tvingats skänka bort kanonlirare bara för att rädda föreningens ekonomi. Vi har lidit vår beskärda del så det räcker och blir över, även om vi är stora nog att inte göra så mycket väsen av det som vissa andra.
Planket är idag också en plats för den förment folkliga majoritetens uppblåsthet. Där man är nöjd över att få gå på en fotbollsfest och tvåla till lokalkonkurrenten, ta en skummande folköl i plastmugg och fröjdas över Lasse Kronérs och Jim Jidheds come-backer. Andefattigheten upphöjd till norm, för att inte säga stadsreligion. En religion för den här staden, där man tror att man hur lätt som helst kan omvända en rödblå själ genom att tala om alla allsvenska segrar och hur gött kållebojsitt* det är att hålla på det största laget.
Dom har som vanligt inte fattat nånting.
Dom har inte fattat att "Lirarnas Lag" inte nödvändigtvis behöver vara en stämpel på hur laget just nu spelar. "Lirarnas Lag" är en inriktning, en uppfattning om hur det här spelet ska spelas. När det lyckas blir vi glada. När det misslyckas blir vi besvikna. I Brasilien talar man ständigt om "o jogo bonito", det vackra spelet. Man blir förbannad om landslaget spelar "fult", som när man vann VM-94. Resultatet spelar ingen roll. "O jogo bonito" spelar all roll i världen.
Det är inte att undra på att vi Öisare trivs bra med brasilianare i laget.
På planket samlas också tvivlarna. De av oss som hängt med under de senaste goda åren och som nu ser regnvädret komma. Som skyndar in under tak för att slippa bli blöta efter att ha legat och solat sig ute på den allsvenska playan under fem goda säsonger. Kom igen, för fan. Det är så här fotbollen är. Det är så här livet är. Utan regn inget liv. Ta dig igenom det och du kommer ut stärkt. Se fram emot att du med åren också får bättre regnkläder för ditt liv med ÖIS; du härdas av motgångarna och kan ta nästa mycket bättre, för att inte tala om nästa igen. Du kommer inte att ångra dig.
Slutligen, och framför allt, finns på denna samlingsplats för Öisare och andra fotbollsintresserade alla de som visar på den enda möjliga vägen framåt. De rösterna (ni vet vilka ni är) säger att nu finns bara ett ord för relationen till vårt älskade lag, Det ordet är stötta. Stötta spelarna, ledare och styrelse.
Det är så man visar kärlek.
Det är så man visar trohet.
Amor et fides. Kärlek och trohet. Rött och blått.
Och kom ihåg: Vi är inte i majoritet i den här staden, kommer aldrig att bli det heller. Men vi har något annat. När IFK Göteborgskalaset har dragit förbi med sina Lisebergskaniner, sina dansband, sina unkna Kal å Ada-historier och sina tredje klassens hårdrockssångare så står en minoritet av finsmakare bredvid och skakar på huvudet, ler lite snett, drar på sig sina ÖIS-attiraljer och ses återigen nere på Gamla Ullevi. De lider, visst, men de älskar och tror på att en dag går det bättre. Och i sin himmel sitter Wilhelm Friberg och ser på sin snart 117-åriga skapelse och njuter.
Njuter av kärleken och troheten. Njuter av det röda och det blå. Njuter av ÖIS.
Vad annat kan han och vi göra?
*En kållebojsare är den göteborgska beteckningen för en person som är lite väl göteborgsk i sin framtoning, kållebojsitt beskriver hela företeelsen.
