En fråga om moral - del 2
Fortsättning på reflektionen efter derbyförlusten.
[[fortsättning från del 1]
... särskilt mycket via det centrala mittfältet, inte från någondera laget, men när det väl gjorde det så var vi inte helt värdelösa, även om Magnus Källander förstås kan betydligt bättre. Johan Anegrund var bra som vanligt, även om hans ständiga tjongande i uppspelen väger upp mycket av allt det goda han gör i defensiven. Och Edwin Phiri såg riktigt bra ut, en solklar förbättring på sin högerbacksplats jämfört med hur David Marek har sett ut i år. Edwin bör få fortsätta spela även när Anders Prytz kommer tillbaka. Om detta sedan innebär att Marek bänkas eller att man flyttar upp honom på mittfältet kan alltid diskuteras. En som också bör få spela är Erik Johannesen, som ånyo gjorde en riktigt bra match. Han är klasser bättre än Johann Gudmundsson just nu, det är dags att sluta bänka honom med hänvisning till orutin. Slutligen var Ailton riktigt bra, med en avundsvärd teknik och bollkontroll, även om han fortfarande tar en del felbeslut i ungdomligt oförstånd. Ibland tycker jag synd om honom som behöver harva i ett just nu så svagt lag som ÖIS. Med bättre omgivning hade Ailton kunnat vara en sensation i Allsvenskan redan i år. Fast å andra sidan innebär ÖIS kräftgång att proffsuppköparna håller sig borta och Ailton blir kvar hos oss även nästa år. Då blir han ännu bättre!
Något som var intressant att se var experimentet med 4-3-3 i andra halvlek. Tryggvi Gudmundsson lämnade sin vänsterkant och gick upp som släpande anfallare, "schaduwspits", bakom Ailton och Paulinho. Innan det skiftet hade vi hela matchen haft förtvivlat svårt att få fast bollen där framme och få till lite längre anfall, men detta blev märkbart bättre efteråt. Jag förespråkar inte 4-3-3 från start, för den extra gubben måste ju tas någonstans ifrån. Antingen får vi offra den ena centrala mittfältaren (vilket var vad vi gjorde i derbyt, då Karlefjärd gick ut på högerkanten) eller ena halvan av kantspelet, och jag vill inte bli av med någondera. Men kanske kan det vara värt att sätta Tryggvi som släpande anfallare i alla fall, men med bara en anfallare framför sig? Det har tidigare känts orimligt att bänka två ur trion Ailton/Paulinho/Boyd Mwila, men i den dåliga form Pålle och Boyd är i är det kanske inte så otänkbart längre? Eller så kan man trots allt avvara den ena yttermittfältaren och lämna den kanten till bara ytterbacken. Mitt sinne för symmetri protesterar mot en så "skev" lösning, men kanske ändå? Jag tror att det vore oerhört nyttigt att få in Tryggvi som släpande och få bort glappet mellan anfall och mittfält. Och ärligt talat är han ändå inte särskilt bra ute på vänsterkanten, den gode Tryggvi, sin fina vänsterfot till trots.
4-0 i baken mot lillebror inför 36 000 åsyna vittnen svider förstås något enormt, och lär inte göra självförtroendet speciellt gott heller. Men som jag skrev innan matchen så var det egentligen inte derbyt som var det viktiga. Det är matchen mot bottenkollegan Landskrona nu på lördag som verkligen betyder något! Mot IFK var varje poäng en bonus, men mot BoIS måste vi vinna. På lördag måste våra kära spelare ta sig samman, övervinna sina sargade självförtroenden och bärga segern. Skulle vi få ett mål i baken, skulle vi få två, så måste vi likafullt resa oss ur spillrorna och göra vad som krävs. Våra spelare är bra nog, det är jag helt övertygad om. Men de behöver vår hjälp! Låt oss visa dem att vi fortfarande tror på dem, låt oss samlas på Landskrona IP:s bortaläktare i större skaror än på någon tidigare bortamatch. Och under dessa nittio minuter, låt oss lägga våra meningsskiljaktligheter åt sidan. Låt oss glömma var vi står i diskussionen om Jukka och hans uttalanden i pressen, om Jói och Robério, om vem vi borde köpa, om vad vi gör för fel, om vad vi inte gör rätt och vad vi borde ha gjort för länge sedan. Det är bara positivt att vi har olika åsikter och bryr oss tillräckligt för att yttra dem. Men kivas och debattera kan vi göra en annan gång, det finns all tid i världen för det. På lördag är det dags för Sällskapets supportrar att uppbåda vår egen moral och visa vad vi verkligen kan. Låt oss denna eftermiddag i Skåne bara vara Öisare, förenade av vår kärlek och trohet till det rödblåa laget, av vår heta vilja att göra allt som står i vår makt för att nå vårt mål: Seger!
Vi ger aldrig upp
Rödblå tills vi dör
