Krönika: Betraktelser från bortasektion del 5
Snälla, kan vi få ett avgörande snarast, det är spännande så det förslår men hur mycket spänning ska en stackars fotbollssupporter klara av egentligen?
Ömsom vin, ömsom vatten, upp som en sol ned som en pannkaka. Omskrivningarna kring ÖSK är många i år och det går väl knappast att säga att laget är stabilt. Ja, det skulle väl vara det faktum att laget är stabilt i den nedre regionen av tabellen. Vilket det svartvita laget skulle vara enligt alla experter men som alltid hoppas vi supportrar på att experterna ska ha fel.
Och ibland tänds det hoppet som efter matchen mot Helsingborgs IF och fotbollsikonen Henke Larsson, han kom, han sågs, han besegrades och alla jublade och var glada. Nu tar vi det här, nu rycker vi, nu kör vi hårt, nu åker vi till Stockholm. Och det gjorde vi och helt enligt planerna när allsvenskans bästa hemmalag mötte allsvenskans sämsta bortalag blev det förlust för Örebro SK.
Inget konstigt med det, lite sur var man att ÖSK inte kunde täppa till utan låta Djurgården gå från 2 – 1 till 4 – 1 men sånt är livet. Så inträffade de som inte skulle inträffa. I den 89: e matchminuten fick Brommapojkarna in sitt kvitteringsmål. Samma sak hände dagen därpå i den 89: e matchminuten fick även Trelleborg in en sketen kvitteringsboll. Och vips var det oro i lägret igen. Fyra respektive tre poängs försprång krympte på ett litet kick till tre respektive två poäng.
Något som i nästa omgång kan vara helt uppätet. Men så kan man ju ha samma positiva utgångspunkt som Abgar Barsom hade när han fick frågan hur ÖSK tänker ta sig ur den svåra situationen. Enkelt, det är bara att vinna dom tre återstående matcherna! Tänkte inte på det…som en viss komiker brukade säga.
Vad finns det att säga om matchen i Stockholm förresten? En hel del faktiskt, ÖSK orkade inte ta tag och göra den där fina vändningen som vi har fått se under hösten ett par gånger. Mönstret upprepar sig, kanoninsats mot GAIS som sedan förbyttes mot ett platt fall i matchen mot Malmö FF. Kanoninsats mot Helsingborg som sedan följdes upp av ett plattfall i matchen mot Djurgården.
ÖSK fick ju faktiskt en liten chans att komma tillbaka i matchen i och med Abgar Barsoms slumpskott mot mål. Det är ju en av mina käpphästar, skjut oftare. Bollen kan ta på en försvarare och ställa målvakten. Ibland är det riktigt kul att få rätt. Tyvärr räckte det inte och siffrorna rann iväg på slutet.
ÖSK uppträdde darrigt igen och ta bara en sån sak som när Fredrik Samuelsson skulle göra inkast och kastar bollen så att den hamnar över sidlinjen igen. Om den tog på någon ÖSK-spelare eller inte hann jag inte uppfatta då det var väldigt mycket röd löparbana mellan bortasektionen och fotbollsplanen men att kastet gick i varje fall längs med sidlinjen och det hade kanske varit säkrare att åtminstone kasta inåt mitten av planen.
Löparbanor kring en fotbollsplan, det var någonting som jag trodde tillhörde förra seklet. Men uppenbarligen prioriterar de flesta klubbar sina egna fans och bortasupporters kommer i sist hand. Men det finns ju bättre och sämre arenor ur den aspekten.
Nåväl, tillbaks till matchen, en av de mer framträdande spelarna från Helsingborgsmatchen, Patrik Antonnen tvingades utgå i halvtidspaus p.g.a. skada och nyförvärvet Anton Dedaj fick göra allsvensk debut. En något märklig sådan, för redan efter 3 minuters spel lyckades Dedaj med konststycket att få gult kort och detta utan att en ha vidrört bollen. En bättre start hade man nog förväntat sig. Sen kanske det är för tidigt att avfärda honom som fotbollsspelare men han har i varje fall en hel del kvar att bevisa.
Sebastian Henriksson som target player och Stefan Rodevåg som djuplöpande anfallare var ett vinnande koncept i Helsingborgsmatchen. Och vi var nog många som var glada och förväntansfulla när tränare Urban Hammar valde att fortsätta på den inslagna vägen istället för att spela 4-5-1 som han gjort i några tidigare bortamatcher. Med facit i hand hade kanske den mer defensiva uppställningen varit att föredra och då med avsikt att kriga sig till ett oavgjort resultat. Kanske någonting att ta med sig inför Elfsborgsmatchen. Men ÖSK kanske var så stärkta av vändningen och segern mot Helsingborg att man satsade allt på ett kort och trodde sig kunna bärga tre poäng och på så sätt göra ett ryck i bottenstriden. En satsning som dessvärre inte gick hem.
Det enda som fungerade hyfsat var nog vänsterkanten i form av Joel Riddez och Abgar Barsom även om jag tyckte att Abgar nog föll lite väl ofta i närkamper även om han togs hårt. Något som tydligen kommentatorerna på TV4 uppmärksammade. Det är absolut inget fel att ge järnet i närkamper men att få en stämpel på sig som filmare är ingen betjänt av. Sådana spelare har ÖSK haft förr och jag tänker då närmast på Paul Oyoga som hade en märklig förmåga att ramla i straffområdet allt som oftast och bli sittandes på backen med händerna utslagna och blicken vädjande fäst mot en domare som signalerade spela vidare.
Det var höger, mitten och längst fram det. Återstår mittendelarna då, inre mittfält, mittbackar och målvakt. Lars Larsen stod verkligen inte att känna igen från Helsingborgsmatchen då Lars spelade som i fornstora dagar då han var ny i ÖSK, lätt i stegen och passningarna och bollkontrollen satt där den skulle. I lördags var han mer tillbaks till den stil han presterat tidigare i år, slarvig med bollen och tyvärr överspelad allt som oftast. Inte heller målskytten från Helsingborgsmatchen Fredrik Nordback svarade upp till förväntningarna. Vi är många som saknar gamle ”Mordbacks” inställning på fotbollsplanen att ge 110 %.
Peter Westman hade väl ingen tacksam uppgift då det drälldes en del med boll och försvarsspelet ibland var inriktat på rena tjonga-rensningar, sådana man ser ibland inom damfotbollen. Det håller inte i allsvenskan, särskilt inte i matcher där motståndaren förmår att spela sig ur en sådan situation.
Men förlusten var väntad och det var inte det som sved i bussen hem, en resa som för övrigt var mycket underhållande då det bjöds på diverse anekdoter av en av Örebros mest hängivna supporter via bussens högtalarsystem. Nej det var nog det faktum att Trelleborg av alla lag lyckades knipa en poäng i sista stund och man plötsligt inser att det där fina säkra avståndet ner till den där förhatliga 14: e platsen inte är så långt borta som det var för en vecka sedan. Visserligen har Helsingborgs försvar läck som ett såll i höst så jag är egentligen inte förvånad bara besviken.
Nu är det krig som gäller. Kalmar FF är nästa lag att besöka Behrn Arena. Ett Kalmar som idag parkerar på en fin tredjeplats i tabellen och verkligen har någonting att kämpa för. Ärligt talat vet jag inte om det är att betrakta som någonting negativt eller någonting positivt. Lag som inte har något att kämpa för brukar ha en märklig förmåga att lyckas fast dom inte behöver det. Lag som å andra sidan behöver ta poäng har ibland en förmåga att bli nervösa och göra bort sig. Kalmar har Ceasar Santin avstängd, något som nog inte är till en nackdel för ÖSK. Och laget har inte presterat bra på konstgräs i år ytterligare en positiv faktor samt att favoritskapet nog får tilldelas Kalmar i den här matchen. 1 poäng är bara ett måste för att inte ÖSK ska bli passerade av Trelleborg. Vid Brommapojkarnavinst kan det vara så att ett oavgjort räcker tillfälligt tack vare bättre målskillnad för att behålla 12: e platsen. ÖSK är ju av tradition ett höstlag och samtliga segrar har bärgats på hemmaplan, hoppas på 3 poäng.
Sen efter det väntar Elfsborg borta och Örebro har ju som bekant inte vunnit i Borås i allsvenska sammanhang sen Hjälmaren sänktes ungefär. En match som spelas på konstgräs mot ett Elfsborg som eventuellt kan vara borta från 4-topp placering. Inte helt omöjligt att kunna kriga sig till en pinne där.
Sen väntar epilogen mot ett Gefle som befinner sig i det allsvenska vakuumet. Och det är där den där berömda inget-att-kämpa-för-mentaliteten kommer in, den där mentaliteten som kan förstöra så mycket till ingen som helst nytta. Nu gäller det att bevisa att motivation slår klass!
Trelleborg verkar ha fått upp en liten förmåga att kunna gneta sig till ett oavgjort. Men laget har kvar att åka till Göteborg och ta sig an serieledarna på bortaplan. Största chansen till ett oavgjort resultat går via en 0 – 0 match, frågan är om man förmår att spika igen mot det lag som gjort flest mål av alla så här långt. IFK Göteborg har gjort 40 mål, snittar 1,74 mål per match och har en målskillnad på + 17 mål. Man är det lag efter Djurgården som släppt in minst mål. Det talar för en förlust för Trelleborg. Sen liten konstigt nog är Elfsborg det lag som spelat flest oavgjorda matcher i år, 9 stycken. Även det talar för att ÖSK ska kunna få med sig en pinne hem från Borås.
Trelleborg ska även ta sig an AIK vilket nog inte är en helt lätt uppgift särskilt som AIK bevakar 4: e platsen som ger kvalchanser till Uefacupen. Största frågetecknet blir nog Trelleborgs hemmamatch mot Hammarby som befinner sig på gränsen till ingenmansland. Chansen till avancemang finns naturligtvis även om guldchansen nog är borta. Vi får åter igen hoppas på överraskningseffekten vad det gäller inget att kämpa för.
Brommapojkarna då? GAIS borta, Kalmar hemma och avslutningsvis ett derby mot Djurgården. Derbyn är otäcka saker, vad som helst kan hända men magkänslan säger att Djurgården går segrande ur en sådan match. Kalmar på hemmaplan känns som det där berömda kvitteringsmålet i 89: e matchminuten för Brommapojkarna är luriga hemma på Grimsta. Och så naturligtvis ska dom möta ett lag som befinner sig på säker mark men inte kommer någon vart. Där vågar jag inte ens spekulera då motivationen avgör. Usch! Fast dom har bortaplan när ÖSK har hemmaplan mot den där omotiverade motståndaren.
Snälla, kan vi få ett avgörande snarast, det är spännande så det förslår men hur mycket spänning ska en stackars fotbollssupporter klara av egentligen? Ja, jag säger som George W. Bush sa, så får vi se hur det slutar: ”Om vi inte lyckas riskerar vi att misslyckas”
Vi ses på Behrn Arena nu på måndag, forza svartvitt!
