Jag hatar att älska ÖSK

Yrkesmännen i ÖSK-dressen har i mitt tycke alldeles för hög felprocent i sina arbetsinsatser. Skulle andra yrkesgrupper ha lika hög felprocent så skulle jag vara extremt oroad inför t.ex. tåg- buss- och flygresor eller läkarbesök.

kärlek: stark känsla l. böjelse för ngn, yttrande sig i en (oegennyttig) önskan om föremålets lycka o. välgång l. i glädje[...] Källa: Svenska Akademiens Ordbok

Jag blir så ledsen. Jag blir så arg. Jag tycker inte om att vara ledsen. Jag tycker inte om att vara arg heller.
Ofta kommer känslor som ilska och ledsamhet som skuggor på vanmakt. Vanmakt är nog vad vi alla känner när vi ser vårt kära lag kämpa och slita men inte få till det.
Den här krönikan skrivs samtidigt som jag ser slutet av matchen ÖSK-Elfsborg, och idag har ÖSK presterat fotboll under 30 minuter. Vad som gjordes övriga dryga 60 minuter kan inte kallas fotboll. De relativt trevliga 30 minuterna i dagens match var egentligen inget fantastiskt, men vi är så svältfödda på bra fotboll från ÖSK att vi blir alldeles till oss över ett, med allsvenska mått mätt, ordinärt passningsspel.
Jag ska villigt erkänna att jag avslutade min fotbollskarriär när jag var på topp, 7 år gammal. Därför får jag kanske inte kritisera kunnandet på planen, men det gör jag ändå. Större delen av säsongen har passningskvaliteten varit väldigt dålig. Det är någon meter för kort, bollen far iväg för långt, eller så råkar man passa en motståndarspelare mitt framför egen målvakt. Det är förvånansvärt sällan det blir exakt rätt, och väldigt sällan det blir nästan rätt. Våra svartvita krigare är heltidsproffs. Det betyder alltså att lägga passningar är en väldigt viktig uppgift i deras jobb. Det betyder utöver det att de är avlönade för att kunna lära sig passningskonsten nästintill perfektion. Detta gäller i princip alla moment, men jag anser att två saker som alla i laget ska kunna är passa rätt och kunna träffa mål på skott. Skott på mål föder väldigt ofta returer.
Alla som besöker Eyravallen har väl sett spelarna värma upp med skott på mål, och det är egentligen pinsamt få som sitter på mål.
Yrkesmännen i ÖSK-dressen har i mitt tycke alldeles för hög felprocent i sina arbetsinsatser. Skulle andra yrkesgrupper ha lika hög felprocent så skulle jag vara extremt oroad inför t.ex. tåg- buss- och flygresor eller läkarbesök.
Man brukar ofta höra berättelser om enorma talanger som Björn Borg i tennis. Det som brukar vara en gemensam nämnare för talanger i alla idrotter är att de har inte gjort så fantastiskt mycket mer än just det som de blivit talanger i, och det har de upprepat i enorma mängder. Jag vet att man kan lära gamla hundar att sitta, och jag vet att är man heltidsanställd för att spela fotboll så har man också tid att träna. Om man tränar heltid så bör det inte vara svårt att slå en pass rätt, att träffa målet varje gång man skjuter eller få ett inlägg på rätt plats i straffområdet. Upprepning, upprepning och åter upprepning tills det fungerar. Svårare borde det väl inte vara, eller är det det?

Jag älskar att se vårt ÖSK spela, missta mig inte på det! Men jag hatar att se ett jobb dåligt utfört av proffs. Det är så jag blir arg, ledsen och känner vanmakt, känslor som inte är roliga.
Dessa känslor har varit med större delen av den här säsongen. Tidigare säsonger har de funnits stundtals, men större delen av tiden har det varit glädje och hopp man känt. Den här säsongen har det varit tvärtom - mörker med stunder av hopp istället för hopp med stunder av mörker.

Idag slutade det hela ändå relativt lyckligt med en poäng räddad, varför molnen i alla fall inte blev så väldigt mycket mörkare. Frågan är bara som det är respit i väntan på mer mörker, eller om det är ett litet steg på väg mot en ljusare tid.

Man säger att den man älskar agar man. Alltså måste min kärlek till ÖSK vara besvarad av dem.

Bror Welander2004-08-22 20:30:00

Fler artiklar om Örebro

Fem punkter från vallen #3