Gästkrönika: Äkta glädje kontra plastglädje
"Jag hyser fortfarande känslor för AC Milan och när de i våras vann Champions League blev jag glad, nästa morgon var jag fortfarande glad för att någonstans under nästa dag glömma bort det hela. Jag minns Örebro SK:s krampaktiga spel mot t.ex. AIK hemma mycket bättre."
Jag växte upp, fostrades och blommade ut under min barndom i förorter där segregationen var mycket tydlig. Fastän jag är född i Sverige, bland svenskar, växte jag alltså upp bland barn med andra nationaliteter. Jag upplevde min barndom i en mångkulturell matlåda fullproppad med pyttipanna, lite av varje, men dock nästan ingenting av det svenska förutom det statliga och kommunala.
Men jag kände en dag att jag ville testa mina vingar, trampa ny mark samt behaga min av naturen givna nyfikenhet och då kan man inte undgå att integreras eller assimileras i majoriteten. Där ibland fann jag mitt intresse i min hemstad Örebro. Jag är stolt över så mycket och på toppen av allt vajar den svartvita flaggan. Detta var något nytt.
När jag var yngre var det mest utländska och i synnerhet italienska fotbollslag som förgyllde min och mina vänners vardag. Det är utifrån mina egna erfarenheter som jag drar följande slutsats att de flesta invandrare i Sverige tenderar att välja sydeuropeiska ligor framför allsvenskan.
Jag har diskuterat det här med några av mina barndomsvänner, som till och med försöker lära sig italienska för att följa sporttidningar i Italien, varför man inte väljer att följa Örebro SK istället. De har i princip samma argument då som nu, som även jag hade när jag var lite yngre. Jag tyckte att ÖSK var ett skitlag, allsvenskan var en skitliga, Eyravallen var en skitarena och så vidare.
Det dessa individer saknar, förutom några synonymer till ordet "skit", är en samhörighet med en lokal gemenskap som tillhör majoriteten vars dörr är öppen för alla att kliva in i.
I synnerhet för örebroare. Men jag vet att dörren är svår att hitta för de som i dag står utanför, för sådana som är som jag var. Jag skulle vilja kunna servera dem känslan av samhörigheten, chansen att kunna följa sitt lag på nära håll och direkt. Få dem att känna stolthet över ett lag som tillhör dem själva, staden de bor i och alla andra som vill. En sak är ju att garantera, stoltheten man känner för ett lag vars matcher man följer i ett annat land, på TV ifall man har tur, är inte att jämföra med stoltheten man känner för ett lag man följer på hemmaplan. Glädjen är likaså mycket annorlunda. Skillnaden är äkta glädje kontra plastglädje. Jag hyser fortfarande känslor för AC Milan och när de i våras vann Champions League blev jag glad, nästa morgon var jag fortfarande glad för att någonstans under nästa dag glömma bort det hela. Jag minns Örebro SK:s krampaktiga spel mot t.ex. AIK hemma mycket bättre.
* * * * * * * * * * * * * * * * *
På ett kusligt sätt upplever jag dagens tabelläge som ett enda långt déja vu. Det faktum vi supportrar och klubben står inför får mig att vissa nätter hastigt vakna upp ifrån djup REM-sömn med en klump á la ångest i magen . Klumpen blev jag bekant med redan förra hösten, inför superettans slutspurt, och den vill jag absolut bli kvitt med - utan terapi. Vad behöver vi egentligen göra? Spöa Assyriska igen? Skämt å sido, jag är allvarligt talat oerhört frustrerad. Jag önskar att två dörrar kunde öppnas upp, en för ÖSK i allsvenskan 2008 och en för dem som inte hittat till vår gemenskap.
