En saga utan lyckligt slut

"Passionen är på väg bort med ett x2000 och samtidigt som jag så innerligt vill hoppa på är jag tveksam till om jag ens orkar ta mig till stationen."

"Är jag en medgångssupporter?"

Frågeställningen ovan är otäck. Vill helst inte besvara den då jag tror att jag är ganska medveten vad svaret kommer att bli. I stället gäller det att jaga undanflykter, klausuler och allehanda bortförklaringar som innebär att det inte går att kategorisera in mig i den förkastliga gruppen av medgångare.

Ett riktigt gångbart skäl till att inte klassificeras som medgångare är att ÖSK och medgång inte ens är i närheten av att vara synonymt för tillfället. Det är svaga resultat, skador på nyckelspelare, snack om indrivning, hot om nedflyttning och han där och hans moster som gör att medgång känns lika fjärran ÖSK och Eyravallen nu som undertecknad är den efterlängtade miljonvinsten på Stryktipset. Under dessa premisser kan jag ju stört omöjligt benämnas som en medgångare då ÖSK fortfarande är laget i mitt hjärta. Trots alla bedrövelser, hån och svek.

Dessvärre har alla turer fram och tillbaka fått mig att börja tvivla. All pajkastning, alla återupprepade misstag, alla ovända stenar, alla lögner och alla brutna löften har inneburit att platsen i hjärtat och alla positiva känslor förbytts i ett enda tungt ok över axlarna som knappt går att bära längre. Gruppen Vildsvin plågade oss för ett antal år sedan med låten "En saga utan lyckligt slut" och nog känns det som en refräng alldeles för passande i dagsläget.

Vad ingen annan vet är att sanden rinner ner.
När timglaset blir tomt så finns hon inte mer.
Detta är en saga utan lyckligt slut.
Ingenting blir nånsin som det var förut.
Men den som blundar slipper se hur den ser ut,
för vem bryr sig om en saga utan lyckligt slut.



Nåväl, för att återgå till mig själv och mina tankar kring mitt allt mer bristande engagemang för ÖSK så återkommer jag hela tiden till det märkliga agerandet från högsta håll. Vad krävs egentligen för att alla ekonomiska stenar skall vändas och obehagliga överraskningar upphöra? Varför tar korten som INTE lagts på bordet aldrig slut? Hur många gånger skall vi supportrar behöva andas ut i villfarelsen om att allt är guld och gröna skogar bara för att momentet senare ta ett oroligt andetag igen, djupare än någonsin?


När sedan spelarna inte gör sitt yttersta för att prestera på planen (i mitt tycke) är det lätt att även som supporter vika ned sig. Även om killarna i laget behöver vårat stöd som allra bäst när det går såpass trögt som det gör är det svårt att anamma orken. Måttet är på väg att bli överrågat med desperation, frustration, uppgivenhet, deppighet och ilska i en mixad kompott som inte är ett dugg mentalt hälsosam.

I bland är det bara så himla enkelt att låta sig förundras över Arsenal och drömma sig bort i fotbollens underbaraste av världer. Det vill säga den ekonomiskt bekymmersfria och spelmässigt vackert framgångsrika.

Jag jublar fortfarande som den besatta dåre jag är när ÖSK väl lyckas överlista en moståndarmålvakt. Det är inte riktigt där skon klämmer utan i perioderna mellan matcherna. Förut ockuperade ÖSK, olika startelvor, rykten och träningsprestationer ett antal procent av min dagliga tankeverksamhet. Så är det verkligen inte nu längre vilket är oroande i sig. Passionen är på väg bort med ett x2000 och samtidigt som jag så innerligt vill hoppa på är jag tveksam till om jag ens orkar ta mig till stationen.

Jag VILL brinna för ÖSK.
Jag VILL känna nervpirret inför match.
Jag VILL bli tokförbannad efter en knapp förlust.
Jag VILL kunna håna förlorande motståndare igen.

Tyvärr resulterar en knapp förlust numer på sin höjd i en axelryckning och ett "Jaja, bättre lycka nästa gång". En seger över en antagonist får ett "Ni kommer igen" i stället för en lång utläggning om hur överlägset ÖSK verkligen är och att INGET kan hindra oss att nå det hägrande SM-Guldet. Något som var oundvikligt på den gamla goda tiden. Tiden f.el. (före elitlicensen) då ekonomin kunde vara hur dålig som helst utan att nedflyttningshotet gjorde sig gällande på annat än rent sportslig uselhet.

Jag har inte kastat yxan i sjön ännu. Naturligtvis inte. Men det krävs att något positivt sker omgående. Annars måste man nog förbereda sig på att ta de där ack så förkastliga första stegen mot vedboden där yxan förvaras och ställa in sig på det allra värsta av scenarior.

En planka i Trelleborg ger ingen räddning.

Förstår verkligen om dessa rader kan sätta känslor i omlopp. Att mitt hjärta för ÖSK ifrågasätts men det köper jag. Alla är dessbättre inte lika apatiska och uppgivna som mig. Så Kubaner, slipsfolk och andra besökare på Eyravallen. Gör ert bästa för att stödja laget då jag själv inte kan uppbringa tillräckligt med känslor. Men jag kommer inte för den delen att sluta gå på a-, b- och u-lagsmatcher. Det görs bara inte med samma glädje och spända förväntan längre.

Brann, inte verbet i imperfekt, utan det norska laget som svek mig på tipset i går igen, har en skön slogan som lyder något i stil med "Brann - en lidelse har ett navn". Måhända man måste flytta till Bergen. För jag är tveksam till att en egentligt lidelsefull supporter som mig någonsin kommer att få sitt lystmäte via Örebro Sportklubb i nuvarande skepnad. Att jag ens tänker i banor som att det kanske inte vore så dumt med ett "hundår" i periferin är illa nog och nödvändigheten i time-out känns påtaglig.

***

Mot Djurgården senare i dag finns ändock en chans till någon form av upprättelse. Om man skulle kämpa till sista blodsdroppen. Om man skulle uträtta mirakel. Om man skulle lyckas få med sig en, eller rentav tre, pinnar. Fan vet om jag inte sitter med ett leende på läpparna och författar en lagomt hånfull matchrapprt och drömmer om SM-Guldet igen.

Dubbelmoralist,
Javisst!

Marcus Avenbrand
marcus.avenbrand@svenskafans.com

null null2004-08-30 13:45:00

Fler artiklar om Örebro

Fem punkter från vallen #3