Tack ÖSK och Lars Larsen
Att hitta en sådan lirare igen är lika svårt som att säga adjö.
Ingen idé att ödsla allt för mycket tanketid på den gångna säsongen. Den har mest varit en stor besvikelse för dom flesta med svartvitt hjärta.
Vi har gjort precis så mycket som vi har behövt för att hanka oss kvar och inte ett uns mer känns det som.
Vad det beror på kan man ju få undra på om man orkar. Själv kan jag väl kort konstatera att inställningen och koncentrationen har skiljt sig markant mellan olika matcher.
Vi kanske inte är bättre och laget kanske inte förmår mer och då är ju ett klarat kontrakt helt godkänt. Detta var även vårt första comeback-år.
Men när man ser dessa smått otroliga hjältedåd i precis rätt ögonblick som hemma mot Helsingborg, Hammarby och borta mot Elfsborg t.ex. Då undrar man ju om det skall behövas säkras kontrakt med 2 poängs marginal så sent som möjligt på året.
Vi verkar ju kunna kämpa om vi vill. Vi kan som det glimtvis syns lira boll om vi bara bryr oss.
Men vad det är som hindrar ÖSK från att bete sig som ett lag med Barsom-anda, speciellt på bortaplan, ja det behövs ett helt psykologiseminarium för att förstå.
Viljan att vinna är verkligen något för den nya tränaren att pränta in i dom gamla och förhoppningsvis nya spelarskallarna. Lycka till med det.
Tack ändå ÖSK för i år och för att vi får beskåda allsvensk fotboll när vi jubilerar. Det var det viktigaste. Tack.
*****************************************************
Han danskade en sommar, i alla fall fem säsonger.
Han danskade och dansade in i våra hjärtan. En vacker dansk på svartvita rosor, i alla fall på konstgräsiga tuvor, men ändock så spelmässigt vacker.
Han var lika kylig som en iskall ”Carlsberg” och läckert spelmustig som ett helt ölbryggeri med danska finter och finesser.
Dejlig och frejdig etsade han sig in i vår träiga närkementalitet, med sin sydnordiska spelkvalité. En ruskig tur att Sofias kärlek kunde föra med sig en sådan personlighet över ”sundet” som vi i egenskap av fotbollsfans kunde bli minst lika kära i.
Man kan säga att om ÖSK var ett wienerbröd så var Lars Larsen själva chokladklicken i mitten som stod för smaken.
Trygg och pålitlig har han varit i med och motgång. Svårt att acceptera att den ryggen inte längre finns att luta sig emot.
Att hitta en sådan lirare igen blir lika svårt som att säga adjö.
Vår mittfältspappa hade kunnat tillföra vilket allsvenskt lag som helst spetskvalité, men han valde att förbli oss trogna och det skall vi vara tacksamma för. Speciellt tänker jag på året 2006 när hans härliga lugn och dimension i spelet hade stor del i att vi säkrade avancemanget.
Hans skott, hans precisa passar, hans vilja, hans spel-smarteness har tagit oss igenom mången svår stund i ÖSK-livet.
Nu är den epoken över och det är med vemod man ser en sådan ÖSK-trogen hjälte tacka för sig. Från och med nu är det bara hans familj som får njuta av Lars och det är dom väl förunnade. Ingen tvekan om det men Allsvenskan blir en profil fattigare.
Du har för evigt skrivit in dig i ÖSK:s historieböcker och tillika våra hjärtan.
Lycka till med allt Lars Larsen du kommer att bli saknad.
Tack för att du gav mitt svartvita fotbollshjärta färg.
Vi kommer aldrig att glömma dig!