Öppet brev till Sundsvalls Tidnings Curt Bladh
Curt Bladh är en kulturkrönikör från Sundsvall, som nyligen skrev en krönika om hysteri och huliganism, i relation till de senaste dagarnas glädje över GIFFARNAS avancemang till Allsvenskan. Norrlandsfönstrets "Björn i Malmö "svarar Curt i detta öppna brev.
Curt Bladh,
Du tar upp två frågor i din krönika. Den första handlar om proportionerna mellan utrymme i media och faktisk relevans. Den andra handlar om sambandet mellan huliganism och fotboll.
Låt oss börja med utrymme i media. Om du nu tycker att vissa av dina kollegor får för mycket utrymme i den tidning du skriver i är detta en fråga att ta upp det på ett redaktionsmöte. Det handlar till slut om nyhetsvärdering och kvalitet på de texter som du och dina kollegor skriver. Mellan raderna läser jag en viss avundsjuka, men bara du Curt, kan berätta om så är fallet. Era interna uppgörelser på Sundsvalls Tidning saknar egentligen betydelse för oss utanför redaktionens ankdamm.
En betydligt viktigare fråga är den om huliganism och fotboll. Ett samband som du etablerar utan att egentligen berätta hur det ser ut. Utgår från att din tankebana ser ut ungefär så här. Bråk och huliganism sker i samband med fotbollsmatcher. Det är med andra ord fotbollen och kulturen runt fotbollen som föder huliganism. Med denna mycket grova och förenklade blid visar att du egentligen är ointresserad av själva grundfrågan – våldet i samhället. Istället använder du ett allvarligt samhällsproblem som ursäkt för din personliga agenda.
Med din hemvävda och förenklade logik blir även kulturen något som skapar samma typ av problem som fotbollen. Mina första fyllor fick jag på Folkets Park i Sundsvall. På samma ställe har jag sett fler slagsmål än vad jag har sett på samtliga fotbollsarenor tillsammans. Är det kulturen, dvs verksamheten i Tonhallen och Parken som föder dessa våldverkare och uppmuntrar till ungdomsfylleri? Är det du, Curt, som genom dina krönikor manar till våld och elände? Eller kan det vara så att problemet är större än så?
Inom klassisk litteratur, inom film och teater finns det en uppsjö av exempel där grovt våld fungerar som problemlösare och beskrivs som moraliskt försvarbart. Är det argument mot minskade anslag till kulturen? Du ser själv hur skevt ditt resonemang är och då har vi inte ens nuddat vid alkoholromantiken inom kulturlivet.
Varför bemödar jag mig egentligen att svara en bitter kulturrecensent i Sundsvall. Jag har tre skäl, varav det sista är extra viktigt.
1. Jag är en aktiv supporter till Sundsvall, samtidigt som jag är ungdomsledare inom fotbollen i Malmö. Din krönika är med andra ord riktad mot mig, mina vänner och kollegor som lägger ner mycket tid av ideellt arbete. Din artikel är ett slag i ansiktet på alla oss.
2. Ditt agerande och din icke underbyggda krönika sprider en felaktig bild av fotbollen. Detta riskerar på sikt att skada den verksamhet som ger mig och många andra så mycket glädje.
3. Våldet i samhället är ett riktigt problem och är värt att diskutera. Dessvärre har våldet i samhället blivit grövre och grövre. Nyligen uppmärksammades hur några 16-åringar brutalt misshandlat en jämnårig till döds. De enkla förklaringsmodeller du söker är ett hån mot alla de som upplevt våldet på nära håll.
Så länge vi inte tar tag i dessa problem på allvar, utan istället väljer att komma med den typ av grova förenklingar som du gör, kommer dessvärre våldet att bli grövre. Våldet kommer att finnas kring så väl fotbollsarenor, som på Folkets Park i Sundsvall.
Det paradoxala är att ett av de mest effektiva verktyg som finns i kampen mot våldet är gemenskapen inom idrotten. Exemplen på personer som har varit illa ute och inne i destruktiva mönster, men som har fångats upp av idrotts eller supporterrörelsen är hur många som helst.
I kretsen av GIF-supportrar finns personer från samhällets alla skikt med ett gemensamt, glädjen och kärleken till en klubb. Så säg mig Curt, när blev glädje och kärlek så hemskt?
