Miraklet i Ljungskile
Om en manusförfattare hade skrivit Superettans avslutningsdrama så skulle det ha avfärdats direkt, och författaren skulle få sparken på fläcken. Kan man tänka sig en tramsigare klyschfest? Jag ser framför mig hur följande presentation ges inför en filmmogul någonstans i Hollywood.
"Först ett nästan givet avancemang, grusat av tidernas genomklappning. Därmed tydliga förutsättningar inför säsongens sista match. Vinn, eller fortsätt ökenvandringen i Superettan.
Matchen börjar. Det blir genast uppförsbacke. 0-1 blir snart 0-2 efter ett självmål, och eventuellt hopp släcks när en reducering korrekt döms bort för offside. Uppgiften i andra halvlek ser hopplös ut, och inte ser det bättre ut när Giffarnas stjärnspelare visas ut.
Men på något sätt lyckas laget mobilisera den energi och kämpaglöd som behövs. 1-2 inger en strimma hopp, och vid kvitteringen förstår vi att det kanske, kanske kan gå vägen. Och sedan i matchens slutskede - och här vill jag ha en slowmotion-sekvens och dramatisk musik av John Williams - det förlösande 3-2-målet."
Som sagt, tramsigare klyschfest går ju inte att hitta på. Sicket sliskigt dravel! Men nu hände det verkligen. På riktigt! Och det var långt ifrån tramsigt, utan bara underbart!
Själv satt jag (och stod, och vankade nervöst omkring) i GIF08:s lokal på Telefonplan, och mina minnesbilder av Stefan Ålanders 3-2-mål är väldigt fragmentariska. Jag ser nr 6 Ålander nicka, sedan en boll som ytterst ytterst långsamt (slowmotion, ni vet) går mot mål, och sedan exploderar allt i ett enda stort GIF-blått kaos. Jag ser vuxna män och kvinnor som hoppar omkring, och någon ger mig en björnkram. Det finns bara här och nu och "Giffarna är dom bästa!" och "Giffarna-NA" och "G-I-F, G-I-F, såg ni vilken passning, vilken härlig träff!"
Men så kommer insikten att det också finns ett sedan, nämligen de fyra övertidsminuter som måste klaras av. Jag sätter mig ner igen. Omkring mig fortsätter jublet, men sakta övergår det i en gemensam nervositet som man kan skära i med kniv. Ben skakar. Fyra minuter kvar. Tre. Två. Och så till sist, Tobbes frispark i mål, och saken är klar. GIF har vunnit, champagnekorkar viner genom luften och GIF08 kan njuta av den allsvenska skålen.
Jag har nästan 30 år som giffare bakom mig. Det finns många fina minnen att mysa åt, men allt förbleknar i jämförelse med den här eftermiddagen på Telefonplan! Tack till GIF08 för en fantastisk och minnesvärd upplevelse, och för en fin supportergemenskap i med- och motgång!
Tack till laget som avslutade fotbollsåret i bästa Hollywoodstil! Ni har genomfört säsongen på ett strålande sätt!
Och framför allt, grattis till GIF för den allsvenska platsen! GIF08 ser nu fram emot att stötta er under den allsvenska säsongen 2008!
