Krönika:Fy fan va gött !!
Då plötsligt klev vi fram ur våra hålor och byggde på ett nytt slags Råsundaspöke om att "Gnaget" inte orkar i 90 minuter.
Kvart över sex på Måndagsmorgonen den 4 Oktober(dagen efter det redan klassiska hjältedådet) så väcker min lilla 4-åring mig och frågar undrande: "- Pappa ? Vann ÖSK ?"
Genast vaknar man snabbt till, och min 33-åriga kropp o sinne fylls med glädjerus och salighet, trots att det är tidig Måndagsmorgon.
"- Jajamen" svarar jag. Varvid min lilla framtida ÖSK-anhängare utbrister åt det andra hållet i sängen: "- Mamma, mamma ! Vi vann över Chrille !! "
Chrille är alltså min sambos bror, som av någon outgrundlig anledning håller på Solna-laget fast han är uppfödd i Karlskoga. Jag kan bara stilla och andaktigt förstå hur han och några stycken gnagare känner sig nu. Jag vet ju med mig själv, att om vi hade förlorat denna ödesdigra kamp, så hade ögonlocken varit blytunga hela sabla dagen och i 2 veckor framåt tills Trelleborgskampen.
Nu blev det ju, tack Gud och Mumba inte så, utan luften är lätt att andas ett tag och inte en djävel på kontoret som ogillar ÖSK syntes till under hela denna Måndag. Jag undrar varför ?
När AIK dagen innan tryckte in 1-0 i början på första halvleken så kändes det nästan planenligt, även om mitt inre skrek som en bastuba: " måste det vara så här jämt och ständigt ! ". Man liksom svävade bort från Råsunda ett tag i "huvet" och bara tokstirrade tomt ut på plan där våra hjältar fortfarande slet sig blodiga för att freda vårat mål från mer påhälsning. Samtidigt på läktaren under oss så skrek den härliga tillresta Kubanklacken sig lomhörda. Bara den insatsen i sig, som ÖSK:s tolfte och trettonde spelare bjöd på, var värd minst en poäng. Jag tänkte för mig själv: Hur orkar dom ? För vi har ju hela denna säsong lirat halvknackigt och förlorat 11 gånger i serien och ändå så bjuder dessa självuppoffrande själar på årets bästa bortaframträdande med största bortaföljet. I alla fall så kändes det då i detta läget relativt omöjligt, klacken till trots att vända matchen till vår favör och få någon pinne alls med sig hem, som vanligt kan tyckas.
Men, mina damer och herrar. Men, men, sedan hände något i andra halvlek som jag fortfarande inte fattar hur det gick till och förmodligen inte Englund o co. heller( jo kanske förresten, det var ju inte första gången dom tappade.) Efter att ha varit ganska tillbakapressade under stora delar av första halvlek så började vi plötsligt att vinna närkamper, frisparkar och framförallt nickdueller. Det var som planen lutade åt ena hållet. För så framträdande som AIK varit i 45 minuter, så framträdande blev vi, om inte mer. Så plötsligt blev vi anförare av kramp-kampen på bortaplan, i underläge, i regnväder, i gnagarnas hemmaborg, i ett tarmvredsframkallande Superetta-vacuum. Då plötsligt klev vi fram ur våra hålor och byggde på ett nytt slags Råsundaspöke om att "gnaget" inte orkar i 90 minuter. Äntligen fick vi utdelning för allt förbannat slit och bollfan hittade hem där den skulle vara. Vilken dröm, vilken verklighet och vi skall sannerligen inte skämmas ett enda lite mikro uns. Det här var vi alla inblandade värda. Helt ärligt och klart. Ingen kan ta ifrån oss glansen av vår egen styrka att vända en match av denna dignitet. INGEN !! Vi var där och vi överlevde, med bravur.
Nu gäller det att inte slå av på takten och jag vet att ingen tänker göra det, så passa på nu alla Örebroare och glada Närkingar att komma ner till Vallen och se våra alldeles egna hjältar, kämpa för Mellan-Sveriges heder.
Ps. Som gurksallad på bostongurkan, så väntade även en del in spelarbussen vid Vallen senare på kvällen och välkomnade hem "kämparna". Härligt initiativ och ett solsystems storlek med tack i eloge till Kubanerna. Sånt där sporrar bara spelarna att fortsätta offra sig, om inte mer.
Vi fortsätter nästa kamp där vi slutade senast, vad annat kan vi göra ?
Tills next time
ÖSK-Boldt
