Fredriks älskade fotboll (8)
Under rubriken "Fotboll - en ångestfylld njutning" letar sig Fredrik Ohlsson den här gången tillbaka till hösten 2001 när ÖIS mötte Hammarby på Söderstadion och Bajen tog sitt åtrådda SM-guld. Utblicken inkluderar också spelarfunderingar kring VM-sommaren 1958.
Fotboll – en ångestfylld njutning.
Ja, det skriver Pelle Blohm i tidningen Fotboll.
Det är en mening, som har slagit rot. Den täcker hela min fotbollssjäl, all min hängivenhet, all min vånda.
Kan en njutning vara ångestfylld? Om den kan! Utan den där jävla, otröstligt förtvivlade ångesten, skulle jag inte kunna komma fram till min njutning, min tysta introspektiva njutning.
Före en föreställning på teatern, ja, redan från frukost, bosätter sig ångesten i mig. Det är ett lidande, ett illamående, som inte lämnar mig förrän ridån har gått ner sent på kvällen. Då följer njutningen. Av vad, lämnar jag därhän, det finns flera orsaker. Lättnaden efter att allt är över kanske är den genomgripande. Men jag lever alltså inte ut min njutning, jag behåller den inne i mig.
Jag har under årens lopp fått otaliga bevis för att många fotbollsspelare är mina själsfränder. Killar som är askgrå i ansiktet, när dom står och stampar i gången ut till planen. Med blicken djupt inne i sig eller långt bort i fjärran. Oemottagliga för yttervärldens försök till kontakt. Det är bara ett som gäller: Matchen!
I omklädningsrummet, efter matchen, är emellertid spelarnas reaktioner annorlunda än vad mina är efter en föreställning. Om dom har vunnit, vill säga. Då är både den kollektiva och den individuella lyckan oerhörd. Örgrytes segersång, som väl inte kan sägas vara någon musikalisk höjdare och innehållsmässigt definitivt inte skulle passera en litterär jurys nålsöga, framförs med ett engagemang som får mina ögon att tåras. Vackert är det inte, men ack så underbart.
Emellertid: Jag dansar inte.
Efter en förlust däremot, är deras och min reaktion likartad. Då sitter alla bara och stirrar i golvet och dänger svettiga tröjor i väggen. Jag deltar utan att finnas till.
Varför dansar jag inte? Brist på inlevelse? Blyghet? Nej, inlevelse saknar jag inte! Och särskilt blyg är jag inte heller.
Efter en seger är jag ju så fantastiskt glad. Och tacksam. Varför visar jag då inte det genom att dansa och sjunga? Jag vet inte, jag är bara sådan.
Tommy Söderberg, som jag försvarade efter skriverierna om att han inte tycktes vara glad efter segermatchen mot Luxemburg – jag inbillade mig att inte heller han kunde dansa, att han alltså var ansatt av samma syndrom, som jag – har vid åtskilliga tillfällen det senaste året visat en glädje, som varit rent rörande. Han har rullat som en rallare in i hopen av spelare efter matcherna och hans rika minspel har speglat en lycksalighet, som endast den erfar, som äger förmågan att känna njutning. Kanske efter mycken ångest?
Om en vecka spelas årets sista allsvenska match. Därefter lång, kall vinter. Olympia, Råsunda, Ullevi, Söderstadion. Tomma, tysta, snötäckta. Om jag ändå kunde gå i ide, bli en björn. Till i april, då Anders Frisk och hans kollegor blåser till spel igen.
Agne, Rune, Gunnar, Knivsta, Kurre, Nacka, Hinken, Jompa, Svarta Blixten, Kalle Svensson … Garvis, Ballabio, Zamora, Ben Barek… Med tanke på att jag med nödvändighet har kortare tid kvar att leva, än den som förlupit, faller det sig möjligen naturligt att jag allt oftare drömmer mig tillbaka till svunna tider. Och inte sällan då till tonåren, då intrycken lätt lagrades i en receptiv hjärna.
Under dessa tonår handlade mitt liv så mycket om fotboll och allt, som jag då sög åt mig i ämnet, har blivit bestående minnen.
Det finns dom som gör gällande att det är idiotiskt att samla på sig så mycket meningslös kunskap. Hjärnan måste tillåtas ta emot kunskap av mera betydelsefull beskaffenhet, det finns inte plats för en massa onödigt. Tja, i mitt yrke som skådespelare har jag nödgats proppa min hjärna full med roller och manuskriptsidor, som temporärt har varit nödvändiga att lagra, men faktum är att när ridån för sista föreställningen har gått ner, då är det som om dessa roller inte finns mer, jag glömmer bort dom – eller förtränger dom, kanske jag skall säga. Ravellis straffräddning, Kennet Anderssons och Martin Dalins nickmål och Brolins fenomenalt kluriga mål på Håkan Milds frispark i USA-VM 1994 kan jag emellertid aldrig vare sig glömma eller förtränga.
Min kärlek till fotbollen avtar inte med åren. Den konsolideras.
Lite av en nostalgitomte är jag ju, men jag lever också i nuet, i fotbollsnuet.
Vårt landslag har genomgått en generationväxling, som har varit nödvändig. Hur underbart vi än har haft det tillsammans med Thern, Schwarz, Kennet, Martin, Ingesson, Ravelli, Roland Nilsson och Brolin, så måste vi inse att den dag har kommit, då dom, på grund av ålderskrämpor eller andra prövostenar, har tvingats kasta in handduken och bereda plats åt nya och yngre begåvningar.
Och dom finns. Lars-Tommy plockar in den ene efter den andre och snart är det bara evighetsmaskinen Håkan Mild kvar från nittiofyrorna. Att spelare som Zlatan, Kim Källström, Johan Elmander, Erik Edman och Marcus Allbäck, Tobias Linderoth, Christoffer Andersson och Fredrik Söderström, för att nämna några, kommer att bli bofasta i landslaget åtskilliga år framöver, är ingen djärv gissning.
Jag sitter ensam på min bänk. Tystnaden känns vederkvickande efter ljudexplosionen på Söderstadion tidigare. Fontänens brusande är det enda, som hörs. Jag kan emellertid föreställa mig hur det låter på Medborgarplatsen med omnejd: ”SM-GULD, SM-GULD, SM-GULD!!!” Bara några kilometer bort.
Nej, jag längtar inte tillbaka, men jag tillåter mig att då och då öppna dörren till minnenas garderob. För de av oss fotbollsälskare, lätt ålderstigna numera, som var med under den fantastiska VM-sommaren 1958, framstår nog denna, som det största vi har upplevt på hemmaplan.
I ett av ÖIS matchprogram skrev jag följande:
Sverige och ÖIS hade en storhetstid omkring VM 1958. Finalen mot Brasilien återges ofta i TV. Gudomliga bilder. Vänlig stämning. (Den var kanske bättre förr?) Kung Gustav VI Adolf minglandes bland spelare och publik. Två härliga mål av Agne och Liedholm. Men ack så ostörda dom var. Inte ens brassarna, ehuru då världens bästa fotbollslag, var lika aggressiva, tekniska och snabba, som dagens internationella storlag. Jag tror till och med att dagens svenska landslag … skulle besegra Brasilien av årgång –58!
Det är sällan jag får någon respons på mina kåserier i matchprogram och klubbtidningar, men den här gången tog det hus i helsike.
”Hur kunde jag va så jävvvla dum, så jag trodde att Sverige skulle ha en chans mot Pele, Garrincha och dom andra genierna!!??”
”Tror du att Roma eller Milan eller Arschenal och allt vad dom heter, ens skulle göra mål mot dom brassarna!?”
”Du är la inte klok, dom var minst lika tekniska och snabba som lagena i Spanien och Italien är i dag. Grejen är den att Agne och Lidas och Nacka var nästan lika bra! Vi har aldrig haft ett bättre landslag!”
Det, som skulle vara ett oskyldigt kåseri, blev en påminnelse om att man skall akta sig väldigt noga för att förringa våra älskade femtioåttor!
Ja, så uttryckte sig en person.
”Förringa?”, sa jag.
”Ja, när du nedvärderar brassarna, så slår det ju på vårt lag också. Om du tycker brassarna var dåliga, så måste du ju anse att svenskarna var ännu sämre!”
Mot den sortens polemik stod jag svarslös. Dessutom hade jag inte skrivit att brassarna var dåliga.
Det oaktat var engagemanget och den varaktiga kärleken till Agne, Gren, Hamrin och de övriga hjältarna något som jag verkligen tog åt mig.
Jag vet nu att jag inte är ensam om att älska detta VM-lag!
I matchen mellan Häcken och Örgryte på Ullevi söndagen den 14 oktober satt jag bredvid Agne. Tyckte jag mig inte märka en smärre indignation? Han titulerade mig ”brasseförståsigpåare”!
Det tog en halvlek för mig att grunna ut vad han menade och när sedan matchen var slut och ÖIS hade vunnit med 2-0, fanns det ingen anledning att beröra ämnet mera. Agne vet så väl att jag anser honom vara en av de främsta i svensk fotboll genom tiderna.
Fontänen slutar att spruta. Tystnaden smyger sig in i skymningen. Men där borta, på andra sidan Slussen, sjunger dom. Och dansar. Tills solen går upp. Svenska mästarna 2001.
Kajorna samlas i lindallén. I hundratal. Håller dom också på Hammarby? Så som dom sjunger och skrattar. Kanske har dom varit på matchen?
”Är du ledsen?” frågar hon.
”Nja, jo, det är klart att jag är ledsen, vi förlorade ju.”
”Jag vet”, sa hon.
Jag öppnar balkongdörren. Ser ut över Karlaplan.
Gatlyktorna som glimmar som gasljus. Som på Strindbergs tid. Han bodde tvärsöver. I Röda huset som han döpte det till. 1901 gifte han sig med Harriet Bosse och dom bodde där, ett inkast från min balkong. Dom hade samma utsikt över gaslyktorna, som jag. Men vad visste Strindberg om fotboll? Han kanske var AIKare?
Kajorna för ett herrans liv. Det låter som om dom kraxar SEEEGERN ÄR VÅÅÅR! Jag stänger balkongdörren.
”Jag såg dig sitta därnere”, sa hon, ”i glipan mellan två lindar. Du satt på bänken i ljuset från en gatlykta och jag såg att du var ledsen.”
”Ja”, sa jag, ” jag ville sitta en stund, innan jag kom upp till dig.”
”Du lutade huvudet i händerna”, sa hon, ”som du brukar göra, när du är ledsen.”
”Det är över snart”, sa jag, ”vi skall bara slå Örebro på söndag, sedan är det över.”
”Och när snön har smält, så börjar lidandet igen”, sa hon.
Jag svarade inte. Hon hade rätt.
”Jag spelade in Sportnytt”, sa hon. ”Hammarbys tränare sa något om att han inte kunde känna den riktiga lyckan.”
”Jasså”, sa jag, ”och ändå dansade han runt med spelare och publik på innerplan. Ja, han var till och med uppe vid hedersläktaren och viftade.”
Än en gång Söderstadion söndagen den 22 oktober 2001. Än en gång tre Hammarbymål och jubel. Än en gång två ÖISmål och tystnad. Svepande, grönvita flaggor, svettiga, saliga spelare. Inte en bild på någon ÖISare, inte en intervju med förlorarna: The winner takes it all.
Så Sören Cratz i bild. Hammarbys tränare.
”Är det inte märkvärdigare?” säger han. Han ler, men jag tycker att leendet är lite sorgset. Så säger han: ”Jag borde vara gladare!”
Dagen efter läser jag i Aftonbladet:
Hammarbys hjältar intog scenen, höjde sina glas och sjöng om SM-guld på segerfesten i natt.
Ensam på en pall satt Sören Cratz och följde skådespelet.
Hans ögon var ledsna.
– Det känns som att jag blir kvar på perrongen när tåget går, säger 53-åringen.
104 år av väntan var över, men Sören Cratz såg fortfarande ut att längta.
Bort därifrån, till en plats där han kunde sitta ensam med sina tankar. Han borde jubla, han borde dansa, han borde sjunga, han borde fira, men guldtränaren från Finspång var dämpad.
”Jag borde vara gladare.”
Fredrik Ohlsson
