Kvalfyllda supportertankar
Dagen efter matchen mot Sundsvall. Tiden läker sår - men ett drygt dygn räcker inte. Och ändå kom förlusten inte helt överraskande. Varför? Jo, för att alla verkade så införstådda med det här skulle gå den s k vägen.
Efter 3-0-viktorian mot AIK andades spelare, ledare, tränare, supporters, media, "experter" m fl, stor optimism sett ur rödblå synvinkel. Kort sagt, vi befann oss plötsligt i ett från psykologisk synpunkt svårt läge. Vi var favoriter! Detta förstärktes kanske också av Sällskapets förnämliga matchinledning. Under de första 15-20 minuterna radade Rödblått upp målchanser - men utan att kunna förpassa bolluschlingen inom Fredrik Sundfors målram. Och så börjar osäkerheten sprida sig.
När Wallerstedt iskallt skjuter 0-1 känns uppförsbacken plötsligt brant. Definitivt för oss på läktaren, men kanske också för spelarna på planen? Förhoppningen är förstås att paussnacket i omklädningsrummet skall lyfta bort halloweenspökena från ÖIS-arnas axlar och att man skall komma ut till den andra halvleken som ett pånyttfött och bättre lag. Men, nej. I stället jämnar Giffarna ut både spel och målchanser, något som belyses ganska väl av matchstatistiken för de dryga 90 minuterna: Visserligen har ÖIS ett överläge i Skott med 12-6 men i Skott på mål är siffrorna 3-4. D v s på fyra välriktade skott gör Sundsvall 3 mål.
Domarinsatsen? Dagens GT väljer att betygsätta Martin Ingvarsson med en överkorsad geting, ett mycket välförtjänt underbetyg. Tidningens motiv: "Sundsvalls två avslutande mål föregicks av klara domarmissar (hands och felaktig frispark)." Själv anser jag att även upprinnelsen till 0-1 var en felaktig frispark mot ÖIS. Valter Tomaz Jr gör en lätt nickrörelse samtidigt som en Sundsvallsspelare med en hög "balettspark" försöker nå bollen. Resultat: Frispark för Sundsvall! I spelförlängningen uppstår situationen som medför Giffarnas ledningsmål.
Nåväl, domarklagomål leder sällan (läs aldrig) till några konkreta resultat, d v s något som påverkar den slutliga poängfördelningen. Men oerhört tråkigt är det med dessa matchavgörande misstag från rättskiparen.
Och nu: Två tätt på varandra kommande kvalmatcher mot Assyriska. Så är vi där igen. Med talet om skillnaden mellan Allsvenskan och Superettan, historiskt visar det sig att "den allsvenska rutinen" avgör etc.
Jag har bara ett önskemål: Glöm alla floskler! Undvik att än en gång gillra den psykologiska fällan för Sällskapet. Tänk på att det här utgångsläget gäller:
1 I de kommande två kvalmatcherna har laget från Södertälje allt att vinna. Genom sin tredjeplats i årets Superetta får man möjlighet att för första gången någonsin uppnå allsvensk status nästa år. Smaka på den och fundera på vilken drivkraft som ligger i möjligheten;
2 Assyriska har "i lugn och ro" kunnat läka sår och sköta sin uppladdning inför kvalet. Detta medan ÖIS har spelat två "kniven på strupen"-matcher;
3 Assyriska har gjort remarkabla cupinsatser, bl a mot Blåvitt, och därmed visat sin förmåga att tända till i avgörande ögonblick, vara bäst när det behövs;
4 Hur stor är egentligen kvalitetsskillnaden mellan flertalet lag i Allsvenskan och övre halvan i serien under? Årets utfall i Svenska cupen och Kalmar FF:s femteplats i årets Allsvenska väcker onekligen funderingar. Eller?
Någonstans hör jag en fråga: "Varför denna uppgivenhet och pessimism?"
Nej, nej och åter nej! Det handlar inte om vare sig det ena eller det andra. Bara en stilla önskan om att ingen - supportrar eller andra i Sällskapets omgivning - skall tynga lirarnas axlar med ett helt överflödigt ok i form av dåligt underbyggda analyser inför kvalmatcherna.
Därför: Ge järnet på onsdag och söndag, ÖIS! Vi tror på er och vi står bakom er!
