2004 - året då vi hängde kvar
"Atiba skulle ju vara så bra, Wahlstedt som högerback skulle bli succé, Thando skulle leka sig igenom Allsvenskan. Hur det gick - tja, det vet ni ju lika väl som jag."
När förra säsongen var slut var det med en känsla av vemod jag gick vintern och tomheten till mötes. I år är det annorlunda. Åtminstone inledningsvis.
I år känner jag istället en viss glädje över att säsongen är slut och att vi klarade att hänga kvar i Allsvenskan. Det var en säsong präglad av ovisshet, depression, ilska, uppgivenhet, frustration och inte minst dåligt spel från HIF:s sida.
Grusade förhoppningar
Inför säsongen pratades det om guldstrid. Värvningarna piskades in i parti och minut och satsningen såg lika härlig ut som en glidtackling av Marcus Lantz. Atiba skulle ju vara så bra, Wahlstedt som högerback skulle bli succé, Thando skulle leka sig igenom Allsvenskan, och så vidare. Hur det gick - tja, det vet ni ju lika väl som jag. Visst lekte Thando lite då och då, men det tog en jäkla tid innan han hittade rätt i det svenska spelet och när han väl gjort det så blev han skadad. Wahlstedt kom med till EM-slutspelet som högerback men blev petad i HIF och förvisad till en plats som vänsterytter under hösten, en plats där han är lika malplacerad som en BoISare på sektion 37.
På mittfältet förutspåddes det att Eldin och Claudinei skulle dominera, göra motståndarna deprimerade och uppgivna och lotsa HIF till en topplacering. Så bra gick det dock inte, med facit i hand: Eldin blev skadad, Claudinei såg allmänt labil ut, fick sedermera hemlängtan och vips så hade den fantasin grusats! Ett mittfält som förutspås dominera i Allsvenskan gjorde tvärtom och visade under långa perioder upp ett obefintligt spel, ångestfyllda insatser och dålig kommunikation - HIF låg ett tag på jumboplatsen och när solen sken som starkast var det ändå som mörkast i Sundets Pärla.
Ljusningen i mörkret
Under sommaren kom så den efterlängtade ljusningen. Ungefär i samma stund som jag åkte iväg till Grekland för att hålla semester lossnade det för HIF. Anfallarna var heta, för att inte säga glödheta och målfabrikationen var hög, så hög att man ett tag undrade vart det skulle sluta. "Sommaren är kort", sjunger dock en ruggigt otäck herre vid namn Tomas Ledin och tyvärr stämde det även för HIF, som sedan föll tillbaka i gamla synder trots att man gjort ett par riktigt bra nyförvärv. Farten avtog, helt enkelt, och kanske var det på grund av bristande inspiration - laget låg i vad som kunde liknas vid ett ingenmansland och spelarna kände sig säkra på förnyat kontrakt.
Nåja, det redde ju ut sig till slut och man brukar väl säga "slutet gott, allting gott" i sagor. Även om HIF anno 2004 inte var en vacker saga så får man väl ändå säga att det till slut blev ganska lyckligt. Med tanke på hur det såg ut under säsongen, alltså. Det finns massor med problem som måste tas tag i om inte nästa säsong ska bli av en liknande karaktär, men de problemen kommer att debatteras under vinterns gång.
Just nu känner jag mig fortfarande mest lättnad och glad över att vi får se allsvensk fotboll på Olympia även nästa år, trots en så dålig säsong.
Och jodå, det FANNS ljuspunkter också, trots den dåliga placeringen. Sommarvärvningarna var nödvändiga (vågar knappt tänka på hur det kunnat se ut annars), Andreas Grankvist, Mattias Lindström, Järdlers offensiv och Dahls frisparkar. Sektion 37. U-laget. Graulunds kamikaze in bland supportrarna. Men nu är det dags att knyta ihop och gå vidare.
