Sällskapets sista strid?
"Ödestimman slår för Sällskapet. Vi har gjort allt vi kunnat, vi har kämpat och lidit hela säsongen, men vi har inte räckt till. Därför är vi nu en enda match från avgrunden."
Så står vi då här ändå, vid alltings ände. Ödestimman slår för Sällskapet. Vi har gjort allt vi kunnat, vi har kämpat och lidit hela säsongen, men vi har inte räckt till. Därför är vi nu en enda match från avgrunden. Vinner vi inte mot Assyriska på söndag är det adjö till Allsvenskan - kanske bara för en säsong, kanske för alltid. Att bli nedflyttad är ett gigantiskt vågspel, för det finns inga garantier att man någonsin klarar att klättra upp igen.
Örgryte Idrottssällskap är en stor förening, anrik och stolt. Vi förvaltar ett arv som sträcker sig över mer än ett sekel, vårt namn nämns med respekt i varje hörn av vårt land och på många andra platser världen över där fotbollen hålls i ära. Vår prishylla dignar av åldrande troféer, våra forna hjältars ryktbarhet lever kvar i historia och legend.
Men inget av detta är värt något i dag. Nu står vi här i giganternas fotspår, vi små ovärdiga efterföljare, och måste utkämpa striden på egen hand. Här finns ingen Wilhelm Friberg, ingen Sven Rydell, ingen Agne Simonsson. Vi står ensamma och måste göra så gott vi kan. Etthundrasjutton år av rödblå historia, många stora människors hela livsverk, ligger i våra händer.
Var är nu Wilhelm och Walfrid?
Var är Rydells trollerier?
Var är Agne och Rune
och deras målfyrverkerier?
Var är de trofasta hjärtan
under tröjorna röda?
Var är liret och leken
som fick Ullevi att glöda?
De svann som regn över älven,
som en vind över gräset;
dagern har dalat i väster,
sjunkit i sjön bortom Näset.
Vem kan nu väcka glädjen
hos en värld som gråter,
eller se de svunna åren
från havet vända åter?
Hur kunde vi då hamna här? Vad gör vi i ett kval, vi som slutat på övre halvan av tabellen varje år sedan 1999, vi som tagit medalj tre av de senaste fem åren? Hur kunde det gå så långt utför så fort? Det är naturligtvis en högst relevant fråga, men det är en fråga som får vänta till efteråt. Nu måste vi fokusera på uppgiften som ligger framför oss.
Det blir nervöst på söndag, räkna med det; nervöst och spänt och inte långt till paniken. Det går inte att gömma sig för rädslan, inte låtsas som om den inte finns. Det vore att fly undan och inte våga se problemet i vitögat. Istället måste vi acceptera rädslan, anamma den, använda oss av den. ÖIS-spelarna måste säga: Visst, självklart är jag rädd, oron sitter som en stor klump i mellangärdet. Men jag tänker fan i mig inte låta den hindra mig! Jag tänker greppa min oro med bägge händerna, hålla den framför mig som en sköld, slunga den som ett spjut mot fienden.
Det finns en gnista av mod djupt inne i varje Öisare. Den må vara svårväckt, vi tenderar kanske att falla till föga för rädslan och vika oss under pressen oftare än andra lag. Men när vi står med ryggen mot väggen, när det inte längre finns någonstans att fly, ingen annan utväg än att segra eller gå under, då slår gnistan ut i full låga. Då rätar vi på ryggarna och gör utan att tveka det som måste göras.
Vi har i år alltför ofta låtit försiktigheten råda. Oviljan att göra misstag har varit större än viljan att skapa något. Därför har vi backat och försökt säkra, tjongat och försökt kontra. Men detta är inte vi, det har aldrig varit vi. ÖIS har varken spelet eller spelarna för den typen av taktik - så det får vara slut med det nu! På söndag förväntar jag mig ett ÖIS som anfaller på alla fronter och vågar spela det spel som vi egentligen vill och kan. Det räcker med 1-0 för att gå vidare, men står det 1-0 är det ändå bara att anfalla vidare, att göra tvåan och trean och fyran; att vara stolt och glad över att vara Öisare och spela därefter.
Det minsta vi kan göra för att hedra våra stora föregångare, alla de legendarer som under de gångna etthundrasjutton åren byggt upp Örgryte IS till vad det är i dag, det är att inte ge upp utan strid! Skall vi falla, låt det då bli med flaggan i topp efter en kamp att vara stolt över, en insats som kan läggas till den långa raden av storslaget dumdristiga offensiver i de rödblå färgerna. Och skulle vi segra så blir segern desto sötare om vi erövrar den på ett sätt som anstår Lirarnas Lag.
Till strid, till strid, Sällskapets hjältar!
Hård stundar kampen, hetsig och oviss.
Lir skall nu skapas, skott skall lossas,
en domsdag, en blodsdag, tills domarn blåser.
Strid nu, strid nu! Strid för seger!
Ett varmt tack till John Ronald Reuel Tolkien för inspirationen till denna text.
