Krönika: Berra, speakern & linjemannen.
Sammanvävda betraktelser från en fotbollsresa till dalametropolen Avesta.
Det finns många sätt att följa sitt favoritlag men ett av de bästa är enligt min ringa mening att packa in sig i en bil och fara iväg för att se försäsongsmatch på bortaplan på någon undangömd gräs- eller plastmatta inramad av snövallar. Igår var det dags för just en sådan resa och eftersom logiken var på semester denna novemberdag i februari styrde vi till Avesta för att se Örebro möta Gefle. Fyra ÖSK-skadade i en fotbollsSko(da) jämförde förhoppningar på lag och spelare under 15 mil + pizzalunch. Vackert på något vis.
Det var 4 grader varmt och snöslask på marken när vi anlände till Avestas fotbollsanläggning. Jag har tidigare skrivit att det är lite väl mycket schlager att gå på Behrn Arena men Avesta gjorde att våra hemmamatcher känns rätt mycket rock'n'roll. Entrébiljetten var inte bara bevis om erlagd entrépenning utan även möjligheten att vinna en Volvo V70. Under en weekend. Med nr 055 istället för 033 får jag dock aldrig uppleva hur det känns att hämta ut en V70 i Avesta för en weekends runtåkande. Andra halvlek hade speakern fullt upp med olika lottdragningar, jag hoppas verkligen att de till slut hittade vinnaren i den blå lotteriet. Viktigt på något vis.
Speakern var nästan ensam värd entrépengen. Förutom att han tog fel på vilket lag som var vilket och hittade nya spelare (som Thomas-Jonas Lantto) så bjöd han på följande ungefärliga citat: ”Dagens publiksiffra är 335 inkluderande de med frikort. Lägg till en nolla bakom och det är Allsvenskt snitt”. Nåja, kanske i Ljungskile...
Men det här är inte avsett som någon sågning, tvärtom var det riktigt roligt och gav matchen en extra dimension. Lagen introducerades som Avestas närmaste allsvenskar och att de nu kunde vinna nya supportrar. Jag tror väl inte någon besökare blev med nytt favoritlag men kul ändå att över 300 sökte sig ut i snöslasket för att för 50 kronor se två lag från helt andra orter spela en betydelselös match mellan två lag som inte direkt har ett sexigt rykte. Galet på något vis.
Det är också bara vid sådana här matcher man kan komma så nära spelet. Vi stod precis intill ÖSK-bänken och kunde ta del av alla instruktioner spelarna fick samt samtalen mellan Axén och Boström. En fördel med att finnas så nära bänken är att man slipper undan en del frågetecken som man annars alltid blir stående med. ”Varför byttes han ut, han var ju bäst, tränaren måste vara puckad”, får sin direkta förklaring eftersom man redan vet att bytet sker pga någon känning. Närheten till bänken gav också utrymme för lite interaktion, som när Westman fick lite problem under matchen varvid Richardsson började värma upp. ”Ska du in på topp nu?” frågade redaktionskollegan och RiRi svarade ”Jag hoppas på det”. Intressant på något vis.
Vår placering innebar också att vi hade linjemannen alldeles inpå oss och det var minsann en upplevelse. Jag har inte läst alla dokument kring hur de ska agera och arbeta i sitt svåra arbete men jag vågar slå vad om att tykna och dumdryga kommentarer till bänk och spelare inte ingår bland direktiven. Att vara domare är utan tvekan apsvårt men jag tror ju stämningen på planen gynnas av en lite mindre dryg attityd. Kunde inte låta bli att undra hur samme man fungerar under riktiga matcher där publiktryck är en faktor också... Skrämmande på något vis.
Normalt vill man ju se bra och placerar sig helst centralt och en bit upp. Här var läktaren stor som en genomsnittlig radhustrapp så man fick vackert se matchen ur markplansperspektiv. Lite svårt att bedöma en del situationer men också underhållande att exempelvis få en ny vinkel på nickdueller, vem som har spänst och vem som inte har det. Extra kul när Bertin Zé ska nicka till. Ett skutt och så är han en god bit högre upp än övriga och jag får bilden av en raketuppskjutning från Kennedy Space Center på näthinnan. Jag tror inte Oremo tyckte det var så där övermåttan skoj igår. Bra det på något vis.
Vore mina ögon kameror skulle det bli ett par bilder jag skulle sparat från den här matchen.
*Klick*Fröjdfäldt slänger käft med Axén. *Klick* Bassombeng tittar mot bänken och verkar vilja ha tummen upp för dribbling *Klick* Vi suckar besviket när Bassombeng får bollen för långt ifrån sig för att hinna med vettigt avslut på friläget. *Klick* Bassombeng hinner visst dit och medelst en tvåfotare rullar in bollen. *Klick* Linjemannen som drämmer in ännu en stöddig kommentar om att detta minsann är Allsvenskan. *Klick* Rodevåg skarvar elegant, löper på djupet och hugger som en kobra. *Klick* Tända spelare som skäller på varandra. *Klick* Tre Gefle-spelare på rad som kissar i kapp i en snödriva. *Klick* Underhållande på något vis.
Och till sist när man är lagom stelfrusen, Fröjdfäldt har blåst av och man sitter i bilen för hemfärd känner man sig rätt nöjd. Och förhoppningsfull. Försäsongen är ännu ganska ung men det syns att den nya spelidén sitter lite bättre än senast och även om Gefle inte var 100% ordninarie (det var ju inte vi heller) så är det alltid en merit att näta flera gånger på ett av Allsvenskans jobbigaste försvar. Lovande på något vis.
