Intervju med Angelo Vega
Patrik Källström fick en pratstund med en av Sällskapets mest lovande ynglingar, en lite blyg kille med gott självförtroende och en förkärlek för Lir.
- Jag slår hellre en passning än att dribbla och göra mål. Jag gillar passningsspel, snabb fotboll och rörelse.
Han börjar med att fråga om vi kan sätta oss någon annanstans än där de övriga spelarna sitter. Anledningen till det är att han tycker att det är pinsamt att bli intervjuad. Han är inte van vid det, säger han. Om detta är en av hans första intervjuer är det definitivt inte en av hans sista, för hans framtid ser ljus ut. Han ger intryck av att vara lite blyg och försiktig, men samtidigt utstrålar han självförtroende och har en skönt avslappnad stil. På fotbollsplanen tycks det inte finnas något som oroar honom. Ingenting han fruktar. Möt en av förra säsongens överraskningar och förhoppningsvis en av ÖIS framtida stjärnor. Möt Angelo Vega.
Du har nyligen skrivit ett nytt kontrakt med ÖIS, som även är ditt första seniorkontrakt. Hur kändes det?
- Det kändes väldigt bra. Jag är väldigt nöjd med mitt kontrakt.
Det måste ha känts stort?
- Ja, det gjorde det faktiskt. Det kändes konstigt på något sätt. Att det var på fem år och att jag fick det så där direkt.
Kändes det väntat att ÖIS skulle ge dig ett kontraktsförslag?
- Ja, det kändes så efter de sista matcherna och när jag väl fick det kände jag att de verkligen trodde på mig.
Du tvekade aldrig att skriva på?
- Nej, jag ville vara kvar i ÖIS. Min dröm är att bli proffs utomlands men detta kändes bra.
Hade du några andra anbud?
- Nej, det hade jag inte. Jag hade hört talas om en del men ingenting konkret.
Kontraktet är på fem år. Hur kommer det sig att det blev så långt?
- Jag vet faktiskt inte. Jag fick kontraktsförslaget och var väldigt nöjd med det. Så det kändes väldigt bra. Sedan är det så att skulle jag göra bra ifrån mig får ÖIS pengar för mig om jag skulle byta klubb.
Du är ung och plötsligt hade du ett kontrakt att ta ställning till. Fick du hjälp av någon?
- Ja, det fick jag. Min farsa hjälpte mig och Dick (Last) hjälpte mig ganska mycket också.
Förra säsongen fick du göra debut i ett lag med stora problem. Hur upplevde du den situationen?
- Det kändes konstigt. Först var jag ganska sliten efter att ha spelat matcher både med u- och b-laget. Många matcher och det var ofta 90 minuter. Sedan kom jag in i a-laget och det kändes... konstigt. Mina föräldrar visste inte ens om det, för de var på semester i Spanien. När de kom hem blev det som en chock för dem. Men det kändes liksom... ute på planen kändes det inget speciellt, utan där var det bara stort och roligt med publik och allt. Sedan var det bara att köra på. Sedan var det självklart pressat. Jag vågade inte göra några individuella grejer utan i stället fick jag kriga och spela säkert.
När förra säsongen startade tillhörde du u-truppen. Trodde du att du skulle ta en plats i a-truppen och t.o.m. göra allsvensk debut?
- Jag hade som mål, tror jag, att sitta på bänken någon match. Jag tränade ganska mycket med a-laget och det kändes bra. Sedan var jag med i Luciacupen, vilket jag varit två år nu, så det kändes som att något var på gång. Sedan fick jag chansen och tog den, för de fortsatte ta med mig på bänken och sedan fick jag även spela från start. Egentligen känns det ganska konstigt... roligt... fantastiskt på något sätt. För när jag tänker tillbaka nu fick jag ju faktiskt spela några matcher och det känns stort på något sätt.
Din första match var ett inhopp?
- Ja, mot Kalmar FF borta.
Kan du berätta lite om den upplevelsen?
- Ja det kan jag. Det stod 0-1, vi låg under, och tränarna sa till oss att vi skulle värma upp. Så vi ställde oss bakom mål och värmde upp. Jag tror det var så att Jesper Norberg sa att "visar vi två fingrar så ska du in och visar vi ett finger så är det Ailton eller någon annan". Helt plötsligt ser jag att Jesper visar två fingrar och då tänkte jag "fan det är ju jag!". Så jag sprang dit och de berättade hur jag skulle spela. Det var skitroligt att komma in. Det som var bra var att jag fick några hårda närkamper med en gång som jag vann. Sedan flöt det bara på.
Vilken position kom du in på?
- Jag fick komma in på innermittfältet och spelade där tillsammans med Marek.
Just det. Det var lite intressant.
- Ja, faktiskt. Det var ganska roligt, för Marek spelar ju inte där egentligen.
Och Anegrund nickade in kvitteringen.
- Ja, i sista minuten tror jag det var.
Måste varit häftigt!
- Ja, det var coolt!
Trots att du inte gjorde så många matcher hann du ändå visa upp ett stort kunnande och många ÖIS-supporters har imponerats av dig. Är det något du märkt av själv?
- Nej, men jag hoppas att jag gjort intryck. Jag har fått höra lite grann. Lite gubbar från ÖIS Oldboys som har sett matcherna har gratulerat mig. Men jag är inte nöjd på något sätt. Jag vet vad jag kan. Under hösten var alla väldigt pressade och jag ville ju inte göra fel. Det hade drabbat hela laget. Men folk har grattat mig, även hemma i Uddevalla, så det har känts bra. Jag har inte gjort bort mig.
Hur mycket mer av Angelo Vega har du att visa upp för att du själv ska känna dig nöjd?
- Det finns massor kvar. Jag känner att jag har mer att prestera. Jag har aldrig haft den träning som vi har nu, utan för mig har det bara varit en massa matcher i u- och b-laget. Så jag har aldrig varit riktigt förberedd, så träningen kanske kommer att hjälpa mig att bli bättre. Får jag bara spela nu till våren kan jag göra det lite mer avslappnad.
Du har spelat både på kanten och centralt på mittfältet. Var trivs du bäst?
- Min position är innermittfältare och där trivs jag bäst, men jag trivdes bra på vänsterkanten också, för även där kunde jag gå inåt och jag kunde röra mig på en större yta. Men jag spelar helst som innermittfältare.
Det märks på dig att du söker dig inåt mitten.
- Jag vill ha mycket boll! Väldigt mycket boll.
Jag tycker att du har ett mycket bra passningsspel. Är passningar något du tycker om?
- Ja, det gör jag. Jag slår hellre en passning än att dribbla och göra mål. Jag gillar passningsspel, snabb fotboll och rörelse.
Vilka är dina styrkor och svagheter?
- Spelförståelse ser jag som en styrka och passningsspelet. Jag är inte så snabb på långa sträckor men på små ytor är jag hyfsad. Tekniken är ganska bra också. Jag kan göra en gubbe. Det är inte så ofta jag gör det i och för sig. Jag söker hellre en passning. Svagheten är nog huvudspelet, även om jag faktiskt vann några dueller.
Ja du gjorde ju det. Minns särskilt en mot...
- Helsingborg. Mot Jesper Jansson.
Just det. Då var det många som imponerades på läktaren.
- Jag går upp i duellen och vinner jag så vinner jag.
Du är inte rädd när du går upp?
- Nej då. Sedan är jag ganska kort och så är jag inte så snabb på längre sträckor.
[fortsättning i del 2]
