Fem lååååånga veckor…
Vad gör man när det är fem lååååånga veckor kvar till premiären och abstinensen efter matcher som betyder något mer infinner sig?
Vad gör man när suget efter tävlingsmatcher och längtan efter att få sjunga för sitt lag är så stor så det känns som att någonting käkar upp en själv inifrån? Vad gör man när ens ÖIS-abstinens inte ens kan stillas genom regelbundna träningsmatcher fram tills serien sparkar igång? Vad är tanken att man ska göra med allt det adrenalin som kroppen är fylld med och som bara väntar på att få släppas ut i en stor mental orgasm den 14:e april då serien sparkar igång med hemmamatch mot Bunkeflo?
Det enda som är säkert är att de människor som lägger spelschemat aldrig har haft fotbollsabstinens, någonsin. För i så fall hade vi supportrar i de lägre serierna aldrig fått våran seriestart två veckor efter Allsvenskan. Jag hade i alla fall inte tillåtit några att lida så länge.
Förutom blåvitt då men det hade dem gött kunnat ha.
Hade jag omvandlat allt det adrenalin som pumpar i min kropp när jag sitter här och skriver så hade jag kunnat springa en mil, hur enkelt som helst. Men tyvärr funkar det inte så, och jag kommer få vänta i mer än en månad för att få min rejäla adrenalinklick. Förra året började inte denna sjuka abstinens infinna sig förrän Allsvenskan hade sparkat igång, i början av april och vi hade två veckors väntan på våran premiär. Det var två veckor som blev totalt outhärdliga och jag visste inte vart jag skulle ta vägen
Nu handlar det om fem fucking veckor! Vart ska jag ta vägen!?
Som sagt räcker det inte med träningsmatcherna. Dels för att ÖIS-gården inte är något vidare supporteranpassad och det inte funkar speciellt bra att sjunga av sig lite av den feta överskottsenergi man har. Sedan saknas den underbara kicken man får när man lever sig med i vad som händer på planen. Den uteblir ganska rejält på träningsmatcherna. Folk hade ju inte trott man var riktig om man skrek och svor på domaren och motståndarna i en betydelselös träningsmatch. Nu hade det kanske varit detta som varit vägen att gå för att få lite utlopp för sina känslor, men samtidigt känns det otroligt overkill och inte särskilt naturligt.
Och snart så åker a-laget på träningsläger. Tolv långa dagar utan något att tillfredställa sig med. Självklart fungerar det alldeles utmärkt att besöka U21-lagets matcher, men det ger inte så mycket förutom det att själen blir glad då man får se att det finns ÖIS-lag som kan spela riktigt fin fotboll vilket självklart kan anses vara skäl nog.
Men för en härdad supporter vars hela liv kretsar kring den vackraste av alla företeelser på jorden så är det inte tillräckligt, men vad fan kan man göra åt det förutom att förbanna det svenska klimatet och det svenska fotbollsförbundet som ger oss en alldeles för lång försäsong?
Man får väl gilla läget som Tomas Ledin så vackert uttryckte det? Hade detta varit en engångsföreteelse så hade jag kunnat acceptera det. Men nu vet jag att detta kommer komma tillbaka år efter år, även om väntan förhoppningsvis inte är lika lång (vi ska tillbaka!), så kommer jag aldrig gilla läget. Första försäsongsmatcherna är underbara, man får gå på fotboll igen! Men nu när det har spelats fyra-fem träningsmatcher börjar det bli slentrianmässigt och man går självklart för att få se laget spela och om dem lärt sig något nytt sen senast, men också för att annars skulle det blir kortslutning i hjärnkontoret.
Kanske har jag i ovanstående text satt huvudet på spiken för hur många känner, om än kanske inte lika tidigt och så extremt som jag gör, eller så är jag helt ute och cyklar och har bara belyst mina egna problem. Hursomhelst det varit underbart att få skriva av sig en smula och faktum är att abstinensen lättat lite grand så det kanske kan komma fler adrenalinpumpade texter i framtiden, om det uppskattas vill säga.
