Äntligen är det över
Oftast är det trevligt att konstatera att man har rätt. Fast den här gången känns det inte lika behagligt. Men låt oss nu släppa det här. Det är dags att gå vidare.
Så var det dags igen. För tredje gången satt vi som klistrade vid radioapparaterna i väntan på en avgörande presskonferens. Och än en gång blev beskedet detsamma. ÖSK spelar inte i allsvenskan nästa år.
Många hade nog redan insett vartåt det barkade. Men jag ska villigt erkänna att jag, trots att hjärnan sade nej, höll en och annan tumme. Så länge chansen finns kvar vill man alltid hoppas. Det kan ju gå ändå.
Men så blev det nu inte. Och det är många som är förbannade just nu.
Det är begripligt. Det är mycket i den här affären som har gått märkligt till. Men när allt kommer omkring är det ändå så som jag skrev i min förra krönika. Vi kan anklaga Fotbollförbundet hur mycket som helst. Faktum kvarstår ändå: Det är ÖSK själva som har försatt sig i den här situationen. Och det kan inga arga mail till Lars-Åke Lagrell ändra på.
Dessutom ser jag ingen poäng i att älta det här mera nu. Det gör bara mer skada. I stället är det dags att gå vidare. Både förening och fans måste släppa ilskan mot SvFF och använda energin till Det Stora Återtåget. Ett återtåg som faktiskt kan bli riktigt roligt.
Roligt eftersom ÖSK har många lovande spelare som mycket väl kan ta större steg framåt i Superettan än vad de hade gjort i allsvenskan. Jag talar givetvis om killar som Emra Tahiri, Niklas Klingberg och Patrik Haginge. Men jag tror också att rutinerade lirare som Patrik Anttonen, Joel Riddez och Herish Kuhi har alla chanser att blomma ut till ännu större spelare i Superettan.
Mitt tips är att ÖSK har en riktigt bra chans att gå upp direkt. Laget är ju faktiskt ett av de bästa som någonsin har spelat i Superettan. Den startelva som tågar in mot Boden i hemmapremiären består - om inte klubben drabbas av en spelarflykt den närmaste tiden - till stora delar av det lag som kom på åttonde (egentligen sjunde) plats i fjolårets allsvenska. Resultatet i de två träningsmatcher som spelats pekar inte heller i någon annan riktning än att svartvitt kommer att slåss i den absoluta toppen.
Därför tänker åtminstone jag glömma allt vad nämnder, förbund och märkliga redovisningsparagrafer heter. Just nu känns det faktiskt mest skönt att allt är över.
Äntligen kan vi få koncentrera oss på själva fotbollen. Och tillsammans se fram emot ett roligt år. Ett år med segrar och ett år där den sedvanliga höstlunken byts ut mot en spännande väg mot avancemang.
Minns segerjublet efter kvalet mot Assyriska 1999. I höst blir det ett till. Och det blir ännu större.
Vi ses på Behrn Arena.
