Öhrn: Det här var inte så illa pinkat Bosse Nilsson
Statistik, statistik, statistik; jo, det finns mycket av den varan. Men jag har inte någon koll på den, men vet att HIF premiärvann ikväll, dessutom på bortaplan. HIF slog en nykomling, och detta komfortabelt. HIF trillade boll, nästan som om det var naturligt gräs. På det stora hela, helt enkelt en trepoängare med god marginal som tar HIF upp i serieledning med 29 omgångar kvar att spela. Och med tanke på att många topplag kommer att gå bet på konstgräset i Sundsvall kan trepoängaren komma att vara extra viktig i toppstriden.
Det skulle förvisso ha varit en mycket större seger om HIF utnyttjat sina chanser bättre (läs: om HIF hade kunnat förvalta Henrik Larssons passningar på ett bättre sätt). René Makondele lyckades skjuta Larssons friställande passning utanför, med kort avstånd till målet och med god tid på sig. En frispelad Christoffer Andersson kunde ha fullbordat ett hattrick i slutminuterna, när Henrik Larsson ställer honom ren med Sundfors i Sundsvallsmålet. Men vad gör egentligen det när HIF får in tre bollar och egentligen avgör matchen ganska tidigt med Isaac Chansa tidiga ledningsmål.
HIF trillade boll och dikterade tempo, ja, men självklart var det mot ett betydligt sämre lag. Men en premiär är en premiär. Och redan i säsongsstarten ger Bosse Nilssons HIF svar på tal. Formen från UEFA-cupspelet håller i sig, och man kommer till spel med en avbytarbänk bestående av två U-lagsspelare (Jönsson och Bergholz), samt unge, rappe Unkuri, förutom Skúlason och tvåklubbsmålvakten Pär Hansson. Dessutom fick Joel Ekstrand förtroende i backlinjen även i den allsvenska premiären. HIF - som i fjol beskrevs som det stora hotet mot svensk landslagsfotboll... Släng er i väggen! Skölj ur munnen på ert skitsnack! HIF har fortfarande en hel del utländska spelare i sitt lag, och fortsätter importera löften från utlandet. Men "when push comes to shove" då är det HIF, som snarare går i täten för svensk landslagsfotboll och vågar satsa på ungdomarna.
Adama Tamboura fick årets första varning i HIF efter en halvtimmes spel. Den stackare som spelat på det kan inte gjort många kronor. Allstå fördel Tamboura mot Lantz och Skúlason i kampen om flest kort. Det är tur för Bosse Nilsson att han förfogar över en av Allsvenskans bredaste trupper i den 30 matcher långa serien. Bosse Nilsson vågade laborera med den breda truppen och satte den länge efterlängtade spelfördelaren på mitten från start. Isaac Chansa tackade för förtroendet och gjorde en strålande insats, som han kryddade med att göra HIF:s första mål i år. Christoffer Andersson stortrivs på högermittfältet. Marcus Lantz har hittat formen igen och är inte bara kall och hård, utan även en jävligt bra fotbollsspelare. Och framför allt där bak talade samtliga fyra samma språk för första gången på väldigt, väldigt länge. Granqvist och Ekstrand, ackompanjerade av Wahlstedt och Tamboura, det är det som är melodin. Tre mål och två mållösa anfallare, jo, den offensiven ska Bosse Nilsson vara nöjd med.
Det är kul att se att ynglingarna får chansen. Det är kul att se att Bosse vågar. Jesper Jansson, sportchef i HIF, pratade om att det inte spelade någon roll huruvida man hade ett A-lagskontrakt eller ett U-kontrakt, presterade man skulle man spela. Därför satt två U-lagsspelare på avbytarbänken, varav Rasmus Jönsson fick hoppa in de sista minuterna, eftersom han för tillfället rankas högre än sina kollegor Olsson, Sserumagga, Denilson och Holmqvist. Det var dock lite tråkigt att bytena inte kom tidigare. Serien är lång och varje spelare behöver så mycket spring i benen som de kan få. Avslutningsvis verkar Joel Ekstrand göra allt möjligt för att inte se ut som Olof Lundh. Men Joels sommarfrisyr, till trots, är de båda herrarna fortfarande lika som bär. Men kort sagt, det här var inte så illa pinkat Bosse Nilsson!
