Nilsson funderar: Fem steg bakåt, två steg fram
En hel femtondel av världens jämnaste fotbollsliga är nu avverkad och redan nu kan man dra en hel del slutsatser. Jag har min vana trogen satt mig ner och funderat vilket har resulterat i lite positivt men också en hel del negativt som överhuvudtaget inte har med spelet på plan alls att göra.
Det är alltid roligast att börja med det negativa så att man får det ur världen och nä, det handlar varken om Henkes straffmiss eller om Daniel Andersson taffliga ingripande. Det handlar istället om det som försiggår några meter upp från planen på en liten tårtbit som kallas för 37: an. För de som inte är så insatta så är det här merparten av Helsingborgs klack står och även jag (vad som händer på södra stå tänker jag därför inte beröra). Hemmapremiär, 11000 på läktaren, snyggt tifo och alla förutsättningar fanns för att det här skulle bli en oerhört trevlig söndagskväll med skönsång och stöttning av laget. Så blev tyvärr inte riktigt fallet…
Att ge motståndarlaget lite gliringar är det inget fel i så länge de håller sig på en rimlig nivå och med glimten i ögat. Någon glimt i ögat var däremot det sista som infann sig under den här kvällen. Varannan ramsa handlade om Halmstad och var det inte ”fotbollsmördare” så var det ”fotbollshora” åt Martin Fribrock (som gick från en läktarplats hos HIF till en startplats hos Halmstad). Jag vet inte riktigt, men om något lag hade sjungit så mycket om HIF under en bortamatch hade jag känt mig väldigt stolt och ansett att motståndarna har ett kraftigt mindervärdeskomplex.
Vad får man då ut av att sjunga dessa nidramsor hela tiden? För det är just vad hela (nåja) klacken gör och inte ett antal som det var för något år sedan. Hjälper det laget? Knappast. Om det är något det gör så är det att gynna motståndarna som får extra tändvätska och HIF-spelarna kan ju verkligen undra varför vi inte sjunger om dem? Kärnan har i dagsläget en väldigt stor repertoar av sånger att välja mellan och de håller så pass hög klass att man bör kunna koncentrera sig på att bara hylla laget utan att sångerna blir uttjatade.
Det haglade in allt möjligt på planen när Fribrock gjorde mål (läs Daniel släppte in) och Sahlman fick en flaska på sig för att han räddade alla HIF: s lägen. Detta händer väldigt sällan på Olympia men i år så tog det endast en mach och det om något är fem steg bakåt för mig. Själv är jag på läktaren för att stötta HIF och vill inte beblanda mig med folk som gör allt för att motverka HIF vilket i dagsläget lutar åt att jag och tre röststarka kompisar förflyttar oss till 35: an nästa år. Gör säkert ingen direkt skillnad men någon reaktion måste ske för att vi ska få en positiv supporterkultur i Helsingborg. Vårt beslut att förflytta oss gynnar kanske inte sången speciellt mycket men samtidigt sitter jag själv hellre en bit ifrån än blir störd i mitt HIF-engagemang. Förövrigt kan jag bara citera min ena kompis när han reagerar på allt skrik om fotbollsmördare:
Det är väl inte Halmstads fel att vi inte gör mål?
Så, det var de fem stegen bakåt. Som tur är finns det två steg framåt också. Det jag tänker på är självklart HIF: s offensiv som ser rent ruggigt starkt ut. Halmstad har i mina ögon Allsvenskans bästa försvarslinje och som de fick jobba i söndags! HIF for fram överallt och vore det inte för en övermänsklig Marcus Sahlman i HBK: s mål vet jag inte vad resultatet hade runnit iväg till. Till skillnad från förra året har man flera alternativ i uppspelsfasen och man har hela tiden ett nytt nummer att komma med om man kör fast. Att HIF lär producera flest mål i årets Allsvenska är knappast ett kontroversiellt uttalande och även om Razak och vissa andra kanske försvinner i sommar kommer man att ha kvar seriens utomjording i Henrik Larsson.
Det som oroar mig är däremot defensiven. Med Granqvist känns det självklart bra men han är inte kvar så länge till och risken är uppenbar att det blir lite av en hönsgård efter EM. Daniel Andersson har mycket att bevisa och ta en titt på hans insats kontra Halmstads reserv i söndags så får man en bra bild av att vi har problem. Daniel kan vara riktigt bra om han vill och är fullt koncentrerad, tyvärr är inte alltid fallet så. I UEFA-cupen var han fullt fokuserad och spelade sitt livs fotboll. I Allsvenskan verkar han istället vara mer intresserad av att få stilpoäng av klacken och komplicerar sitt målvaktsspel för att göra det lite ”häftigt” istället för säkert och stabilt.
Om det ska bli något SM-guld i år, vilket laget helt klart har kapacitet till, räcker det inte med en fröjdig offensiv. Hela laget måste vara fullt fokuserad varje match, för i år känns fler lag än på länge väldigt starka och några få misstag kan utan tvekan kosta ett SM-guld. HIF lär vara det spelförande laget i säkert minst 2/3 av matcherna och det kommer att innebära kontringar för motståndarlaget. Mot Sundsvall var det inga större problem, mot Halmstad katastrof. Upp till bevis mot Ljungskile!
