Aldrig förr har publiken på Söderstadion nog älskat en linjedomare så mycket
Någon jävel, kanske Gud allsmäktig, hade satsat rejäla pengar på 2-1. Hur ska man annars förklara det osannolika resultatet, sett till spelet, i matchen mellan Hammarby och HIF? Det var fotboll när den är så långt uppstoppad den bara kan vara i ett hål där varken det ena eller det andra egentligen hör hemma.
Det fanns åter igen bara ett lag på plan, men fotbollen är en sport där sånt där inte spelar någon som helst roll. Och de flesta fotbollsälskare säger att det är det där som är charmen med sporten. Hm, ja, försök inbilla Razak Omotoyossi och Henrik Larsson om det där resonemanget. Hammarby har två chanser och gör mål på bägge. HIF radar upp chanser, gör tre mål, men får enbart ett av dem godkänt. Aldrig förr har publiken på Söderstadion nog älskat en linjedomare så mycket. Hammarbys mål var riktiga delikatesser, särskilt Petter Anderssons otagbara långskott, men titta även på med vilken elegans linjedomaren höjer flaggan för offside. Som sagt stilrena flaggviftningar, men än tveksamma, och det föll varken mynt eller flaskor på linjemannen den här matchen.
Detta var den tredje matchen där HIF spelat fotboll mot sitt eget mentala jag. Kristoffer Björklund var nästa demonmålvakt som stod upp mot HIF, likt spartanerna stod upp mot perserna vid Thermopyle. Eftersom Björklund kunde hålla ut fanns det tid för Hammarby att förbereda en anstormning mot HIF-målet. Frågan är vad HIF kunde ha gjort annorlunda för att lämna Söderstadion med tre poäng i stället för noll? De gjorde ju redan allt som ingår i en dummie för att ta tre poäng, det vill säga dikterade tempot och gjorde målen. Men när inte ens en straff är ett givet mål, och en ren Razak Omotoyossi med en ensam Kristoffer Björklund i slutminuterna inte resulterar i något mål, ja då finns det inget annat att göra.
HIF spelade en briljant fotboll även på bortagräs mot en av guldkandidaterna, men man hade en sån där dag. En sån där dag som man har haft två matcher tidigare i år. Hammarby var mer eller mindre matchen genom en bifigur, men man hade en sån där dag. En sån där dag då fru Fortuna kärat ner sig i en Hammarbymålvakt vid namn Kristoffer Björklund. Det måste kännas frustrerande att spela i HIF under de förutsättningarna, men man måste komma ihåg det som alla andra ser kan räcka hur långt som helst. Det är en förtrollande vacker fotboll och en vacker dag, kanske någon jävel, kanske Gud allsmäktig, vågar satsa lite mer pengar och ta ett säkert spik i HIF, i stället för att satsa småslantar på högoddsarna.
