Örebro SK-Helsingborg 3-3

Domaren räddade en poäng åt Helsingborg medan vi får tacka trävirket för vår pinne.

ÖSK valde att återgå till det 4-2-3-1-system man använde så flitigt i allsvenskans inledning och på försäsongen i denna match och nye kenyanen Paul "Simba" Oyuga blev spelklar först tjugofem minuter innan avspark varför han lirade i "Skoogrollen" som ensam targetplayer med Patrik Anttonen och Johan Paulsson som understöd på kanterna.

Inledningsvis fungerade detta väldigt bra och det syntes som om HIFarna var aningens konfunderade över hur Jingblad mönstrat sitt manskap. ÖSK kunde också smälla dit en tidig ledningsboll då Per Gawelin kom loss efter en trilltrasslad situation och enkelt, förmodligen för enkelt, kunde placera in en lös boll vid närmsta stolpen. Ett mål som till vis del kan sorteras in under kategorin målvaktstavlor. Gästerna repade dock nytt mod ganska snabbt och man spelade sig till ett par halvchanser men man saknade den där riktiga udden och bettet inne i straffomårdet vilket är märkligt när man mönstrade tre så högklassiga anfallare som Santos, Eklund och Prica från start. Istället blev det duktige mittfältaren Mattias Lindström som slog in kvitteringen obarmhärtigt sedan bollen, i efterdyningarna av ett inkast, farit runt i straffområdet likt en flipperkula.

HIF förde sedan matchen med benäget bistånd av en stark medvind och solen i ryggen men man kom inte närmre ytterligare målkänning än ett par farliga långskott signerade Lindström och Prica. ÖSK å sin sida skapade några riktiga jättelägen där Mirza Jelecáks närskott och Gutsav Anderssons nickskarv var närmast.

En godkänd första halvlek, varken dålig eller bra, men det märktes tydligt att båda lagen saknade ett par nyckelspelare då det inte fanns några klara spelideér. Men vi i hemmapubliken var nog trots allt ganska nöjda då det dels bevisats att vi kan göra mål efter Skoogs försvinnande och dels för att nye Simba visat stora kvaliteter i "Skoog-rollen" trots hans usla förutsättningar.

Den andra halvleken inleddes i ett rasande tempo och det böts chanser i parti och minut och det framgick väldigt tydligt att det var två ytterst segersugna lag som möttes. ÖSK tog även i denna halvek en tidig ledning som snabbt kom att utjämnas. Först slog Johan Paulsson till med en lurig frispark som touchade Mikael Gustavsson och ställde gästernas målvakt fullkomligt. Om ÖSKs mål var ett slumpmål så var HIFs kvittering dessto vackrare då Prica vann en nickduell och fick fram bollen till Alvaro som skarvade ut mot högerkanten där Mattias Lindström dök upp och smällde till otagbart i bortre burgaveln. Ett myckert vackert och rättvist mål.

ÖSK tog dock återigen ganska omgående ledningen då Patrik Anttonen förvirrat sig över på högerkanten och, med tur och skicklighet, kom igenom ner mot kortlinjen där han i sin tur spelade den klassiska och ofta så effektiva passningen "snett-inåt-bakåt" där "Gurra" dök upp och från nära håll kunde glidtackla in bollen. HIF skulle återigen komma med en snabb kvittering då Rade Prica lurade bort sin bevakare och på ett myckte stiligt sätt skruvade in ett långskott bakom en helt maktlös Anders Karlsson.

Strax efter kvitteringen uppstod matchens mest omdiskuterade situation då Sven Andersson, helt uppenbart, hade omkull Paul Oyuga i straffområdet. En situation dagens uruselt horribla domherre från Kristinehamn, det måste han varit ensam om på Eyravallen, missade. Stämningen blev sedan mer och mer hätsk och varje domslut kritserades av spelare, ledare och åskådare varför domare Hagberg försökte kompensera den missade straffen med att ge ÖSK ett antal billiga frisparkar på mittplan.

HIF hade två ramtraffar, båda signerade Alvaro, sista kvarten och i ärlighetens namn låg det nog närmare till hands att HIF skulle tagit med alla poäng till Skåne än att vi lyckats peta in en boll till och behållit alla poängen i Örebro.

I ÖSK begick 18-årige supertalangen Mirza Jelecák en intressant debut som lovade gott då han växte ut till en centalgestalt i andra halvlek efter en något trög inledning på matchen. "Simbas" första insats i ÖSK-tröjan lovade också gott men det märktes att han inte tränat med laget då han ibland kom fel i löpningarna och ödslade onödigt mycket ork med ett par, förvisso imponerande, långlöpningar i defensiven.

Gästernas bäste var Rade Prica som var ett ständigt orosmoment för ÖSK-försvaret med sin teknik, snabbhet och styrka. Tvåmålskytten Mattias Lindström var också mycket bra och kommer säkert få förnyat Nanne-förtroende i kommande matcher. Någon som inte borde få det är Sven Andersson som var mer än lovligt virrig och inte ingjöt, sina många allsvenska matcher till trots, förtroende och stabilitet. Nye brassen Rogerio var direkt svag och verkade mest springa omkring och vara rädd om fötterna.

Marcus Avenbrand2001-07-31 00:27:00

Fler artiklar om Örebro

Fem punkter från vallen #3