Gästkrönika: Vad krävs för att bli en allsvensk tränare?
Vad är det som gör att vissa tränare alltid lyckas få bra jobb trots brist på sportsliga framgångar? Varken i Göteborg eller Örebro gjorde Stefan Lundin någon riktigt lycklig ändå får han möjligheten i hårdsatsande Häcken.
Skall man lyckas få en position som allsvensk tränare krävs något av följande.
- Starkt namn från de egna leden. Janne Andersson, Halmstad, är ett bra exempel på en tränare som efter att ha varit andra tränare i klubben tagit steget upp.
- Meriter som Allsvensk tränare, man ingår i den etablerade tränarcirkusen med namn som Prahl, Nanne, Lundin och Zoran. Samt för att besvara ovanstående fråga - Lundin.
- Man kommer utifrån men har lyckats skapa ett intresse för sig som person och tränare att klubben är villig att satsa. Kort sagt man har byggt upp sitt eget varumärke för att få jobbet.
Tittar man då på vilka medel en tränare kan använda sig av för att skapa intresse för sin vara, så varierar det naturligtvis. Gemensamt för samtliga metoder är att det handlar om något som alltid gränsar mot det extrema. Några exempel.
Guilt by association!
En tränare som på något sätt är förknippad med någon annan framgångsrik tränare. Assyriskas tränare hade pojklagsfotboll i Tyskland på meritlistan, men spelade Morhino-kortet och hamnade i allsvenskan. Här räcker det inte att känna någon hyfsad. Man kan inte knacka på dörren till en allsvensk klubb och säga att man känner tränaren i FC Breda och räkna med jobb. Ett världsnamn funkar dock. Hade någon med motsvarande meriter fått jobbet utan att spela på "jag känner en världstränare strängen" - knappast!
Spelmodell
Köp en tränare och få en modell på köpet. Det här är tränare som in absurdum saluför sin spelidé som lösningen på fotbollens alla gåtor. I intervjuer för han alltid in samtalet på systemet och torgför det gärna som sitt eget. Tränaren blir med andra ord "ett" med ett system, när man på annat håll pratar om en viss typ av fotboll, så kommer hans namn alltid upp. Bob Houghton var en sådan, Drillo en annan, Per Joar en tredje. I årets allsvenska är vår Halvan den som får representera tränartypen som använder spelmodellen som karriärmässig hävstång.
Bra i media!
Denna kategori av rekryteringar brukar vara ivrigt påhejade av personer från marknadssidan i klubben. Personer som "gör sig bra i media" är ideala för en klubb ur ett sponsorperspektiv. De skapar tid i media som i förlängningen ger sponsorintäkter. Zoran under sin tid i Djurgården är ett exempel. Liston och sharlatanen Peter Antonine några andra exempel. Problemet med den här typen av varumärken är att det förr eller senare oftast slår tillbaka på klubben. Att synas blir viktigare än att ha något att säga. När de sportsliga motgångarna kommer försöker man oftast kompensera det med "utspel" för att vidhålla intresset kring ens person.
Framgångsrika spelare
Dessa använder sig av det man har byggt upp kring sig som aktiv spelare när det gäller att fånga bra tränarjobb. Jonas Thern under sin tid Halmstad och Roland Nilsson i GAIS är två exempel på några som lyckats ta sig tack vare sina spela meriter. Det största svenska exemplet här är nog Torbjörn Nilsson.
Fotbollens fakirer
Genom att ständigt tala om hur kompromisslösa de är mot sig själva och hur mycket tid de lägger ned på fotbollen, säkerställer dessa tränare bilden av sig själva som dedikerade tränare. De berättar hur gärna vad de har fått offra och vad de är redo att offra för framgång. Cratz (Mjällby), Norling (AIK) och Haglund (Elfsborg) får representera denna kategori.
Sammanfattningsvis kan man säga att det krävs mer än bara vara en bra tränare om man vill slå sig in i allsvenskan, man måste bygga sitt varumärke. Har man en gång kommit in är det ungefär som med landslagsspelare i fotboll, omöjligt att åka ur oavsett resultat. Eftersom de riktigt bra tränarna åker utomlands samtidigt som de svenska klubbarna satsar på säkra kort eller starka varumärken utgår jag från att vi får nöja oss med Lundin eller "någon som känner någon" i allsvenskan.
