Gästkrönika: Det sköna ruset
En match kan upplevas på olika sätt. Såhär upplevdes den i Växjö.
Så var det äntligen dags igen. Jag hade knappt sovit något på natten och när jag vaknade kände jag mig jävligt nervös. Jag som aldrig är vidare nervös. Det kändes som om jag hade svalt ett tungt brunnslock som bara låg som en slags propp i magen. Känslan satt kvar under hela förmiddagen och blev knappast bättre ju närmare matchstart vi kom
Hursomhelst så begav vi oss, redo för match. Från en välkänd sportpub i centrala Växjö avnjöt jag och två vänner så den allsvenska premiären. När bilderna från ett soldränkt Olympia kablades ut kände jag saknad. Saknaden av att inte vara på plats, saknaden av stämningen som bara går att få live, saknaden av att få skrika rakt ut i luften vad man tycker och tänker och sist men inte minst saknaden av gemenskapen.
Det var glest på med folk med HIF-hjärta, men till min stora förtjusning anade jag faktiskt en matchtröja i rött. Jag var inte ensam, alltid något.
Efter diverse gliringar sällskapen emellan (jag mot alla andra, kändes som) om hur jävla bra alla nyförvärven i Halmstad var och att HIF sällan vinner premiärmatcher, blev det till slut avspark. Många långa månaders väntan var över och världens bästa fotboll var igång, i alla fall då det gäller känsloengagemanget.
Matchen började, som så många andra matcher från förra säsongen, lite trevande och ingen direkt karaktär kunde urskiljas. Böljande spel fram och tillbaka, men den var i alla fall igång. Första halvlek förlöpte utan några banbrytande händelser och det såg alltigenom ut som en medioker fotbollsmatch. De vassaste avsluten på mål som första halvlek bjöd stod HIF för, men chanserna var inte av hög kaliber utan dussinchanser som dök upp på antingen felstudsar eller felpassningar. För Halmstads del såg det värre ut, visst hade man två lägen som kunde ha utvecklats till allvarliga hot mot keeper Andersson men Preko hade valt att spela amerikans fotboll denna eftermiddag då han vid båda tillfällena avfyrade bollen likt en rymdraket. Efter två kalla började blåsan skrika efter att tömmas och pausen kom som ett skönt avbrott.
Andra halvlek startade och efter besöket på herrarnas var där nu en ny kall som stod och väntade vid bordet. Kändes lite som en omstart för första halvlek var stundtals riktigt dålig. Gliringarna fortsatte från Peter Wahlbeck-kopiorna och jag svarade med att säga att vi låter resultatet efter matchen tala och att vi nog skulle visa var i södra Sverige den bästa fotbollen spelas. Det kom därför som en burgare efter en utekväll när första målen hittade lökpåsen, och en eufori av glädje fick sitt utbrott hos mig, Så jävla skönt. Jag gjorde utlopp för min glädje genom att skrika ut glädjen och helt plötsligt trodde jag på en underbar fotbollssäsong. När sedan tvåan rullade in av denne underbare Graulund fick jag mina tankar besannade och hans plats i min drömelva blev allt tydligare. Nu började ramsorna från Halmstadfansen avta och klagandet på domaren började. Kan själv medge att jag faktiskt också tyckte domaren var ganska medioker och allvarligt talat skulle han ha passat bättre på tjockholmen än i vår gröna park. Matchen gick mot sitt slut och en underbar dag tog sin början. Nu kunde det inte gå fel och den fortsatte kvällen är ett kapitel i den studentikosa samlingen.
Matchen var som helhet okej, det fanns skeenden i matchen som var väldigt bra, som förspelet till 2-0 målet och sen fanns det perioder under matchen som var mindre lyckade från vår sida. Jag syftar då främst på de perioder som kom efter målen och i början av andra halvlek. Försvarsspelet var mycket bra, men för den delen inte klanderfritt. Det var riktigt nära att Halmstad fick till så väl kvittering (vid ställningen 1-0) som reducering. Det var endast kämpaglöd och offervilja som fattades hos Halsmtadspelarna när man bland annat fick multipla lägen när fyra Halmstadspelare fick stå helt fria längs mållinjen. Mittfältspelet var i enlighet med försvarsspelet och det lovar gott att Andy, Atiba och resten verkade förvånansvärt samspelta. Anfallet eller snarare anfallaren var också bra, två mål, då måste det vara bra, trots att det annars var denna lagdel som sviktade mest. I första halvlek var det inte mycket till anfallsspel men till andra höjdes det några snäpp och går ifrån matchen med godkänt betyg.
Matchens lirare var enligt mig Atiba Hutchinson, han slet och arbetade hårt även när förlorade bollen, han verkade inte heller lika rädd om sina sparvben som förra säsongen. Denna säsong kanske han kan visa vad han egentligen går för och skippa Jonas Dahlgren-smalbenen mot mål.
Hursomhelst så är premiären avklarad och tre poäng är i hamn. Matchen i sig var inte bra och för Halmstads del ser det inte bra ut. Ingen lagdel fungerade och de uppskrivna spelarna sviktade. Kändes skönt med tre poäng och att man lita på den skånska granen (Granqvist) till skillnad från skogen kring Växjö. Det kan inte annat en bli en bra vecka i skolan med uppsatsskrivande. Nu tar vi Gefle nästa helg och då gör Graulund två till.
/Chris
