Gör mig hel igen!
Jag säger nu till alla er lyckliga stackare som håller på ÖSK. Om jag orkar så orkar även ni, jag lovar.
Att vara fotbollsfan är inte alltid så lätt. Att vara ett ÖSK-fan och andra sidan, är däremot definitivt inte lätt.
Den som vill ha snabba framgångar, storspel, förväntade bortasegrar, cupguld och SM-tecken gör dig icke besvär. Sådant lyckligt tjafs lever inte här. Inte ännu i alla fall.
Däremot om man vill må riktigt illa av ovissa streckmatcher. Om man vill se lagets bästa spelare gå mitt i säsongen. Om man vill få sina fotbollsdrömmar krossade redan 2 omgångar in i nya säsongen. Om man vill bli förnedrad av folk på jobbet, på gatan, i mail, i bilen , i bussen, på semestern, i sina drömmar, ja var helst det går att hitta människor så har man fullständigt hamnat rätt i möjligheten att vara en äkta, sann die-hard fan a´la ÖSK-supporter 2008. Välkommen.
Jag däremot som är född örebroare har ju faktiskt inget val. Jag är ju då automatiskt ÖSK:are redan från början. När man nu med mången års praxis som supporter med detta invanda ÖSK-iga beteende jag nämner här ovan, så tycker jag inte det känns speciellt konstigt längre även fast det ser ut så här år ut och år in. Jobbigt? Jajamen ruggigt jobbigt, men konstigt, nej för tusan.
Det är så här ÖSK är även om man inte vill lära sig det. Det året allt går våran väg och vi återfinns bland topplagen eller kanske till och med högst upp. Ja det är väl det året man vinner miljoner på Lotto och Stryktipset samtidigt.
När vi härjade loss i Superettan 2006 och vann titt som tätt och till och med ledde serien någon gång. Då tedde sig allt riktigt overkligt. Ett ÖSK som var favorittippat av experter, ett Örebro som inte svek en uns när det gällde att gå upp igen. Mycket gick våran väg, vi vann borta, vi vann hemma, vi gick upp och lyckan var total en säsong i våra liv. Men nu när vi återfinns igen där vi skall vara, så parkerar vi plikttroget i bottenskrapet där alla placerar och vill ha oss. Duktig hund! Eller duktigt hundhuvud med gamnacke kanske man skall säga.
När är det vår tur då. När skall vi få det där lilla jäkla flytet som gör att vår klubb får en ny status inom sverigefotbollens väggar. När? Aldrig skulle man ju kanske kunna skriva här. Men en av dom bästa saker med fotboll är ju att det alltid finns en chans att bättra sig.
På 90-talet var vi faktiskt inte så pjåkiga. Underbara lirare med underbara kontrakt som höll på att välta hela föreningen, men ändå, vi var med och fightades på ett vackert vis. Så visst kan det ske igen. Det måste man ju tro, annars vete tusan.
Visst kan man bli bitter ibland, visst kan man sjunka ner i total hopplöshet och vilja skita i allt vad ÖSK heter. Men så kommer den där nya säsongen, den där nya matchen, den där nya spelaren och vips så börjar man hoppas och tro igen.
Man är en ofantlig stor idiot naturligtvis som orkar utsätta sig för detta. Men om man inte vore det så skulle det nog inte gå speciellt bra.
Jag säger nu till alla er lyckliga stackare som håller på ÖSK. Om jag orkar så orkar även ni, jag lovar.
Det är vi mot världen, det är vi mot alla andra och det är så vi vill ha det, eller hur?
Hellre ett ÖSK som går åt h-vete än inget ÖSK alls.
Så kom igen Sportklubben, gör mig lycklig om än bara för en match. Gör mig hel igen.
