Krönika: Upp till bevis, Näfver!
"Kanske är det självförtroendet som spökar, men han kan i så fall inte vara den enda i truppen med det problemet. Kanske är det tvärtom, ett fall av för mycket självförtroende; i så fall kan det bara vara nyttigt att han petas."
Kristoffer Näfver är en av ÖSK:s mest lovande spelare. Under förra säsongen såg jag hans framfart på vänsterkanten med en blandning av upprymdhet och magknip. Tanken fanns alltid där, som med alla ÖSK:s bästa spelare: hur snart blir han uppköpt av någon annan?
Knäskadan var bitter (bittrare för Näfver själv förstås), men min bitterhet blandades med en viss lättnad. Om det måste hända var det bättre att det hände nu än efter att han sålts. Baklängeslogik, tycker kanske somliga, men det betydde ju att vi skulle få se en trixare i den svartvita tröjan säsongen -08 också – något som inte alls var givet i Patrick Walkers ÖSK.
Så jag såg fram emot Kristoffer Näfvers comeback med iver. Och blev grovt besviken. Inte för att Näfver inte nått upp till samma höjder spelmässigt i år. Så har det helt klart varit under hela vårsäsongen, men det är förklarligt och ursäktligt med tanke på en svår skada och lång bortavaro. Besvikelsen kommer av att Näfver inte verkar vilja nå upp till samma nivåer.
Sedan comebacken har hans framträdanden på planen varit oengagerade och ombytliga. Vi har fått se blixtar av den gamla lysande Näfver, glimtar som visar att löftet fortfarande kan infrias. Men mest har vi fått se honom göra löpningar och dribblingar rakt in i klungor av motståndare och tappa bollen. Och istället för att jaga bollen han själv slarvat bort hänger han med huvudet och blir utbytt – med rätta.
Men det är utanför planen som den verkliga besvikelsen kommit. I flera intervjuer har han kritiserat Sixten, lagkamrater och laguttagningen, medan den enda grunden för klagomålet verkar vara att han själv inte spelar så mycket som han vill.
En professionell fotbollsspelare, och en mogen, ansvarsfull individ inom vilket yrke som helst, löser sina konflikter med chefen eller kollegorna inom gruppen, inte via intervjuer med NA.
Jag förstår att Kristoffer Näfver är frustrerad: hans karriär verkar ha tagit ett steg bakåt sedan ifjol. Men sanningen är den att det har hans spel också gjort.
Dessutom har han inte vid något tillfälle den här säsongen visat prov på det allra viktigaste på en fotbollsplan: vilja.
Det var vilja som gjorde att vi till slut vann mot Ljungskile, efter stolpträffar och frilägen. Vilja som ledde till bortasegern mot Gefle. Vilja att stanna uppe gav viktiga poäng mot Djurgården och Helsingborg, bland andra, förra säsongen och räddade oss. Vilja till revansch gjorde att laget reste sig på knäna efter att ha varit utslagna mot AIK.
Kristoffer Näfver verkar inte som han vill, när han talar kroppsspråk, fotbollsspråk eller intervjuspråk.
Kanske är det självförtroendet som spökar, men han kan i så fall inte vara den enda i truppen med det problemet. Kanske är det tvärtom, ett fall av för mycket självförtroende; i så fall kan det bara vara nyttigt att han petas. Dessutom fungerade ÖSK:s kantspel märkbart bättre med kombinationen Porokara och Bassombeng, en höger- och en vänsterfotad spelare. Det fanns nog ingen på planen eller på läktaren som saknade Näfver nämnvärt under Ljungskile – och det är sorgligt.
Sir Alex Ferguson har sagt att skillnaden mellan en Manchester United-spelare och en spelare i ett Championship-lag inte ligger i fotbollsskicklighet eller talang, utan i inställning. Det handlar om mental styrka, vilja och engagemang. Kristoffer Näfver har talangen för att ockupera en given plats i ÖSK:s startelva och för att ta sig vidare till större sammanhang. Om han vill. Nu är det upp till bevis.
