Krönika: Jag vill inte cykla till Arboga
Förlust mot AIK i morgon och cykelfärden tur och retur är ett faktum.
Helt tom i tankarna efter den senaste matchen mot Öster borta satte jag mig i bilen och drog tre mil söderut i ren ilska. Ville bara tänka på annat, koppla bort tankarna, inte bry mig om fotboll, helt enkelt. CL-finalen betydde inte så särskilt mycket eftersom ÖSK hade åkt på förlust nummer två för säsongen. Spelet fungerade inte. Spelarna, med vissa undantag, kämpade inte. Att jobba som ett lag är något ÖSK måste ta fakta på. Att se hopplösa enmansruscher som slutar med att en svartvit-klädd spelare som inte är satt under press ska dribbla fem spelare och allt slutar med inspark för motståndarna är bara beklagligt och sorgligt. All glädje och fantasi är som bortblåst. Mer varition och självförtroende i det man gör är att önska.
Radion sattes på i min sammanlagda sexmilafärd. Syptomatiskt sjöng hallänningen Per Gessle om tuffa tider för en drömmare. Radion stängdes av. Drömmer vi, eller är ÖSK inte så pass bättre att man står och faller med vår danske mittfältsgigant Lars Larsen? Kan man inte vara ett spelförande lag?
Något måste hända.
Någon måste agera.
Annars kan det allsvenska tåget ha lämnat perrongen utan att ens lokföraren haft någon tanke på en inbromsning vid Centralstationen i Örebro.
Min tanke har hela tiden varit att den antågande vändningen kommer i samband med Gnaget-matchen. Om den sedan kommer direkt till drabbningen eller om Fru Fortuna låter vänta på sig till efter AIK-matchen och att ÖSK sedan börjar inkassera trepoängare i de kommande matcherna är mer oklart att se i kristallkulan.
IFK Norrköping, GAIS, Trelleborg, Öster och Falkenberg har hittills inlett superettan bra och fortsätter plocka poäng i toppen, men ändå skiljer det bara nio poäng mellan serieettan TFF och ÖSK som ligger på tolfteplats. Något som bevittnar om att det är en väldigt jämn superetta och inga tendenser tyder på att något lag ska springa och sparka sig i från i toppen.
Jag, skrockfullhetens ansikte, har haft vissa rutiner inför matcherna och det har pågått ett flertal år nu. Nu har bland annat Daft Punks CD-skiva åkt fram igen. Senast jag lyssnade på denna franska grupp var cirkus klockan 07:36 den 8 november 2004. Sen har jag, som ni kanske förstår, förbannat skivan som orsak till licensnämndens beslut som kom åtta timmar senare.
Det lag jag vill se mot AIK innehåller "Weggen" i målet. Fyrbackslinjen med Fredrik Samuelsson, Fredrik Jansson, Magnus Samuelsson och Patrik Haginge. Balansspelare på mitten blir såklart Fredrik Nordback. Flankerad på kanterna av Mirza Jelecák och Patrik Anttonen. Framför dem ligger Ricardo Costa i en fri roll. På topp återfinns den spelsugna anfallsduon Herish Kuhi och Emra Tahiri.
Tre poäng är ett måste.
En poäng får man kanske vara nöjd med beroende på hur matchen gestaltar sig.
Vid förlust lovar jag till alla som läser detta att det kommer bli en cykelfärd till Arboga tur och retur.
....och jag har ju ingen direkt lust att cykla dit!
