Elitsupportrarna gjorde succé på den årliga Drakbåtsfestivalen!
Kanske inte resultatmässigt, men i att synas och höras...
Patronerna och Timrå IK:s supporterklubb hade samlat sina krafter och gått ihop i den av O`Learys sponsrade drakbåten för att ställa upp med ett lag i det årliga jippot "Drakbåtsfestivalen". Mottot inför tävlingen var enkelt: Hellre synas och höras än att försöka satsa allt för seriöst för att gå vidare i tävlingen. Ett motto som vi minst sagt kom att leva upp till innan dagen var slut...
Deltagare från Patronerna:
Andreas Royale
Kalenderbitare Byström
Freud
Pappa Klack
Putte "Pjotor"
Madde
Maddes kompis
Tyvärr hade Sundsvall inte vädergudarna med sig denna dag. Regnet öste ner i princip hela dagen och det blåste till som värst när vi skulle köra första loppet kl.11.52. Trots detta var alla oerhört laddade, sånger och hejarramsor ekade över ån när vi efter många om och men lyckades ta oss i den något vingliga båten. De dova trumslagen från våra två konkurrenter bredvid oss överröstades enkelt med sambatakt, sånger, bengaler och rökbomber. Än så länge var vi kungarna af Selångersån.
Men lyckan varade inte allt för länge, mitt i allt sjungande missade vi starten helt och vi lyckades aldrig hämta in försprånget som de övriga två båtarna fick. Vi slutade trea, men visste att vi kunde prestera klart bättre än så, så de glada ramsorna fortsatte när samtliga 13 besättningsmän (och kvinnor) traskade till O`Learys för att värma sig.
Laddningen började genast till kommande lopp, utslagningsracet som skulle gå av stapeln kl 16.00. Detta innebar att vi hade hela fyra timmar att ladda på, det visade sig bli minst en timme för mycket för att hålla till på ett ställa som O`Learys där GIF-låten dånade ur högtalarna.
Ena skillnaden till nästa race var två byten av besättningen i båten. "Kalenderbitare Byström" skulle på bröllop så han överlämnade paddeln till "Freud", nyss ditkommen från jobbet. En kille från TIK:s supporterklubb måste ha gått vilse för han dök aldrig upp, så en bror till en annan från de röda fick hoppa in lite överraskande.
Vi laddade och peppade som vanligt med sång och samba efter diverse tillförfriskningar efter O`Learys besöket, men det visade sig att vi inte fick använda någon pyroteknik i båten denna gång, för att använda våran styrmans ord " Skärp er nu för fan, det här är ingen lek, ni kommer inte i båten om ni har med er det där". Vi, och de flesta andra lag, måste ha missuppfattat denna "tävling" totalt.
Lek eller inte, vi lämnade ifrån oss rökbomberna men gjorde en liten rövare och tog med bengalerna i alla fall, allt för publiken. Ett rätt högljutt muttrande hördes från styrmannen när eldarna sprakade igång och ramsan "Hela kajen" sjungdes. Han skulle få anledning till att muttra ännu högre om ett tag...
Till våran stora förtjusning fick vi se att legenden och domaren Sören Huring satt iförd hockeydomarklädsel i båten bredvid oss, och vilka ramsor från oss supportrar skulle väl inte passa bättre då än "Domarjävel" och "Domarn är en pajas", allt för psyka våra motståndare. Två ramsor som fick Huring att dra på mungiporna och efter loppet ge oss kommentaren "Jag trodde att jag var på isen igen" med ett glatt skratt.
Denna gång gick starten bättre, men tekniken var inte den bästa. Ölen verkade ha satt sig ut i armarna på de flesta i besättningen och vi hamnade sist igen i starten, en position som vi lyckades med att hålla hela vägen till målet.
Men när det var några meter kvar var det något som hände. Någon iförd Timrås röda färger ställde sig upp och vips välte båten. Enligt obekräftade uppgifter ska det ha varit Hasse A som var den skyldige. Belöning till den som kan komma med uppgifter om detta stämmer eller ej...
Publikens jubel ville inte ta slut. Och det kan man förstå när man dagen efter slog upp Sundsvalls Tidning och fick se "Putte Pjotor" klamra sig fast på liv och död vid den kantrade drakbåten, vilken syn det måste ha varit live.
Sångerna fortsatte från besättningen i vattnet, den enda som tydligen ska ha blivit lite arg var "Pappa Klack" som frenetiskt försökte ta reda på vem det var som hade vält båten. Även han lugnande sig efter ett tag och skrattade lite. Enligt säkra källor skrattade inte styrmannen.
Dagen var slut och vi var trots det dåliga resultatet mycket nöjda, mottot "Hellre synas och höras än att försöka satsa allt för seriöst för att gå vidare i tävlingen" hade verkligen följts.
Det är bara ett år kvar tills nästa gång "Elitsupportrarna" drar fram över Selångersån igen, tack till alla som ställde upp!
