Sexiga Sixten
"Att komma till Örebro efter en match i Basel är kanske inte det allra sexigaste", sa Sixten Boström på presskonferensen efter matchen mot IFK Göteborg igår. Och det är nog inte bara Göteborg som rutinmässigt jämställer ÖSK med urtvättade Y-frontkalsonger. Vår älskade Sportklubb har länge haft ett rykte av tråkighet runt sig i Fotbolls- och Mediasverige. Det är dags att det ändras nu.
"Att komma till Örebro efter en match i Basel är kanske inte det allra sexigaste", sa Sixten Boström på presskonferensen efter matchen mot IFK Göteborg igår (citerat i NA den 10 augusti, för de av er som gillar källhänvisningar...). Och det är nog inte bara Göteborg som rutinmässigt jämställer ÖSK med urtvättade Y-frontkalsonger. Vår älskade Sportklubb har länge haft ett rykte av tråkighet runt sig i Fotbolls- och Mediasverige. Ofta har vi själva (ibland motvilligt) hålit med. Det är dags att det ändras nu.
Legendaren Ruud Gullit myntade uttrycket "sexy football" när han jobbade som kommentator åt brittiska BBC under EM -96. Det används vanligen för att beskriva spelare som Messi och Ronaldo och deras attraktiva anfallsfotboll.
Gnällbältet, målsnåla likamatcher och långa uppspel brukar inte riktigt kvalificera sig som sexigt. Och det är fortfarande så som ÖSK till stor del uppfattas.
Mediabevakningen av Allsvenskan är, som alla vet, dominerad av de stora lagen - främst Stockholmslagen och just IFK Göteborg. ÖSK:s matcher brukar sällan väljas för ett sammandrag ut av Sportspegeln eller TV4 Sporten; direktsändningen av Göteborgsmatchen var en av två hemmamatcher den här säsongen som visats i TV4 (den andra var mot Djurgården, om jag inte missminner mig - det är tydligt att att de så kallade topplagen (och här platsar sannerligen inte Djurgården den här säsongen) anses till viss del kunna kompensera för ÖSK:s tråkighet.
Men, till skilnad från tidigare säsonger, då kritiken och ryktet åtminstone delvis varit rättvist, så är Sixtens ÖSK inte tråkiga. Faktum är att Roni Porokaras finter till vänster och Erik Bassombengs ryckiga löpningar til höger är närmast lustfyllda.
När Sixten presenterades som ÖSK:s nya tränare började viskningar snabbt sprida sig om hans fotbollsfilosofi. 4-3-3 med snabba passningar och teknik - inte precis den sortens fotboll som vi spelat under Patrick Walker, eller traditionellt, och inte heller den sortens fotboll som delar av laget verkade lämpade för. Förra säsongen, och många år innan det, hade vi till största delen förlitat oss på långa bollar och kampanda.
Det var ibland effektivt, men sällan eller aldrig underhållande, från en utomståendes perspektiv - och det var definitivt inte sexigt.
Sixtens ankomst innebar inte någon omedelbar förändring på det. Vi som har följt ÖSK den här säsongen har kunnat se hur laget har arbetat för att anpassa sig till en spelstil som kräver mer av de individuella spelarna, vad det gäller teknik, spelkänsla och mod. I flera matcher i vår kunde vi se perioder av genuint bra spel, men det var inte förrän efter EM-uphållet som alla bitarna började falla på plats. I gårdagens match var pusslet klart.
ÖSK:s insats mot Göteborg var imponerande på alla punkter. Laget visade på fysisk och mental styrka när de stod upp mot Wernblom och co och fortsatte att spela sitt spel trots att de tappat ledningen två gånger. Mittfältet med Kihlberg och Gerzic - som vuxit, eller kanske krympt, till en allsvensk motsvarighet till Paul Scholes - dominerade och styrde spelet helt i perioder. Kim Olsen förtjänade sin lön för hela låneperioden på en enda dag och backlinjen, med en halvskadad högerback och en 17-årig debutant kändes förtroendeingivande och solid under större delen av matchen; Berra, fortfarande ny i svensk fotboll, blir säkrare och säkrare för varje situation.
Allt detta var tacksamt - för att inte säga enormt, underbart - för en ÖSK-supporter att se. Men tillsammans med styrka, attityd och speluppfattning hade vi också det där lilla extra. Lite je n'ai sais quoi.
Roni Porokara skapade flera farligheter och var viktig i de två första målen innan han tvingades ut efter bara en halvtimme; finnen har inte snabbheten hos en riktig världsstjärna, men teknik och spelsinne i överflöd. Bassombeng var irrationell, snabb och helt lysande på sin kant. Hans löpningar hade betydligt mer sex appeal än Tobias Hysén kunde klara av. Mycket av vårt anfallsspel går nu via bollskickliga kantspelare understödda av kreativa mittfältare, som i de allra bästa lagen. Resultatet är fler valmöjligheter och vackrare fotboll.
Pontus Kåmark (förhoppningsvis i bräschen för en medial omvärdering av ÖSK) berömde laget i TV4 efter matchen och varnade andra för att underskatta Sixtens män. Om Nanne Bergstrand eller Magnus Haglund tittade är det nog troligt att de fick sig en tankeställare. Sixtens Örebro är inte bara överraskande - de är sexiga.
