Krönika: "Som att lukta på nybakad lussekatt..."
Svartvitts krönikör Sarp Yesil om skolgången, mediabevakningen och omröstningen om bästa tränare, bland annat.
Regn och moln. Busväder light. Det är mycket som är tråkigt just nu. Det blir aldrig som förr när sommaren var varje elevs mening med livet. Ett dussin veckor av fysisk frihet under optimala väderförhållanden var det på något sätt det enda som fick en att dag efter dag orka med ljudet från den vita kritan på den svarta tavlan. Alla skulle vara med och bänkplaceringen var annorlunda än i klassrummen för dem mycket äldre. Ingen kunde gömma sig på en bänk längs bak. Ingen kunde skjuta fram kepsen över ögonen och vila ögonen en stund. Bänkarna var ställda i en halv fyrkant och läraren som majestätiskt satt lite högre upp än alla andra hade god utsikt över alla och eventuella regelöverträdelser.
Jag själv var en dagdrömmare. Oftast stirrade jag på tavlan och fokuserade på uppgiften men försvann ganska snabbt och drömde istället om att bli världens yngsta fotbollsproffs. Många timmar var det min räddning. Ett par räknade minuter och sekunder, någon petade i näsan och en annan gjorde grimaser. Sen fanns det en grupp som faktiskt deltog och som inte bara försökte utan som aldrig gav upp. Nördar tänkte jag då men idag är det lite mer uppenbart varför de gjorde så. Tror inte att de flesta människor i den åldern förstod nyttan i att lära sig. Det var att få en liten klick bekräftelse att ta med sig hem och glänsa en stund. Barn är i stort behov av bekräftelse utav sina signifikanta andra så som föräldrar, lärare och andra förebilder. Man vill leva upp till deras förväntningar och lite till. Själv vet man inte varför men det vet dem och blir dem stolta så får jag högre status hos dem äldre vilket jag blir glad av. Så man glädjer dem för att glädjas.
Förhållandet mellan Örebro SK och supportrar är otroligt bra. Lagom lokal och lagom professionell. Tycker att laget har fått precis den cred man förtjänar utav de egna fansen, för var passning till var brytning till var mål. Det går bra. När det går bra blir man tidningsslukare. Allt även på nätet är marker man betar av efter hyllningar, positiva notiser till välvalda ord om ÖSK. Det är svårt att inte göra det när det går bra. Det är ett normalt beteende men ack ett komplext beteende som vi nog får leva med tills den dag vi vunnit allsvenskan för tredje året i rad och ska spela Champions league men då blir vi nog intresserade av andra europeiska tidningar och vad dem tycker om ÖSK.
Det är så det går till, man söker den hela tiden, bekräftelsen. Man vill göra andra stolta för då blir man själv glad. Man vill glädja för att glädjas. Det går bra och då får man ett behov av att höra det eko man skapat. Och det gäller inte bara spelare utan fans också. Allt beror på. I ett stort perspektiv, ett nationellt är det vi, ÖSK och fansen. I ett mindre, lokalt, perspektiv är det bara Örebro SK och i ett globalt perspektiv blir det ÖSK, fansen och resten av Sverige.
Anledningen till att jag förklarar detta är den brist av cred Örebro som fotbollsstad och ÖSK som lag fått av media. Efter varje vinst och efter varje oortodoxt spel som påminner om 70-talets Holland betar man sida efter sida, på papper som elektroniskt. Ibland hittar man något men det är knappast tillräckligt tillfredsställande utan känns mer som att lukta på nybakad lussekatt utan att aldrig få se eller lukta på den igen. Det är än mer besvärande än att det inte skrivs ett dugg.
Nå, det här är inga nya tankar jag delar med mig utan det är sådant som örebroare och andra mindre städers invånare instinktvis får räkna med. Men när jag idag läser på SvenskaFans startsida där redaktionen för SF listar "allsvenskans fem bästa tränare" blir man lite smågalen av att Sixten Boström inte är med, inte ens som en av två bubblare.
+++++++++++++++
Scen 1:
Göteborgare sätter hög press på sin vänsterkant. Wowoah blir stressad vänder inåt men överrumplas och fienden är loss och på frifart. Samuel rusar efter, fullfart, explosivitet.
+++++++++++++++
Niclas Alexandersson fick höra ett tips om vad han kan göra om han vill bli uttagen av Lagerbäck i VM-kvalet. Nordin Gerzic är en mycket hjälpsam kille. Förutom ett bollgeni.
+++++++++++++++
Scen 2:
Oskar Johansson ser göteborgare på väg in från vänsterkanten. Han är ung, fräsch och lite pirrig i magen. Han siktar in sig och stöter upp. Han ska ta det här, bryta, mangla, tugga. Ingen respekt i ögonen. Han bryter, magnifikt. Oskar har kontroll på bollen i en hundradel.
+++++++++++++++
Är det bara jag som tror att Bertin Zé kommer bli en världsback?
+++++++++++++++
Sportbladet inrättar med Robert Laul i spetsen en Stockholmspokal för bästa lag i huvudstaden. Jag tror jag gör en roterande dubbel bakåtvolt från svampen. Eller inte.
+++++++++++++++
Scen 3:
Wowoah springer, kämpar, fan inte igen. Han hinner nästan ikapp. Oskar tar ett kliv ut, han bryter, Samuel kan inte stanna. Oskar kan inte flytta på sig. Samuel hinner knappt sakta ner. Oskar hinner knappt tänka. Oundvikligt. Eller?
+++++++++++++++
Samuel Wowoah har faktiskt varit ganska bra sedan dess. Men fortfarande finns det vissa frågetecken som positionsspelet och när han hamnar under press. Ni vet, då när han vänder bollen inåt och står still, försöker vänta ut pressen som om den skulle försvinna efter någon sekund. Samuel har såklart andra kvalitéer men just nu är det lite för svagt defensivt, men hans vänsterfot är dock ett bra anfallsvapen.
+++++++++++++++
Show no mercy for Haginge.
