Krönika: Bland krossade myter
Sixten Boström och Alexander Axén har slagit sönder många myter den här säsongen. Ösk är ett tråkigt lag. Ösk kan inte spela ett konstruktivt kortpassningsspel. Ösk har inte material för 4-3-3. De förstnämnda sakerna har varit synonymt med Ösk de senaste åren medan de sistnämnda handlar om alldeles för tidigt dragna slutsatser, något som media brukar vara experter på. Och ibland även en och annan pajas.
Många saker är för tidigt att dra slutsatser om. Några pajaser har till exempel gått ut redan nu och lagt skulden på utökningen av Allsvenskan för att publiksnittet har minskat. Jag tänker inte ens gå in på hur dumt resonemang det är. Vad jag däremot kan konstatera är den betydelse som firma Boström/Axén har haft på dagens Ösk och årets resultat. Visst har klubbledningen gjort ett bra arbete, speciellt under EM-uppehållet, och visst har vi nya spelare av hög allsvensk klass. Men nya spelare har alla tränare fått då och då, och det är långt ifrån alla som lyckas för det. Fråga bara Patrick Walker.
Den största överraskningen för mig, som gjorde att jag till slut accepterade Sixten Boström (en okänd finländare utan större meriter), var när jag såg Örebro SK prestera det kortpassningsspel publiken har skrikit ihjäl sig efter sedan konstgräsets intåg på Behrn Arena, om inte tidigare ändå. I stort sett varje år har man erkänt denna brist och sagt att ”i år ska vi försöka vårda bollen, spela oss ur situationerna och inte slå så mycket långt hela tiden”. Men varje år har det sett ungefär likadant ut. Tills i år vill säga.
Jag hade faktiskt börjat tro att spelare som Patrik Anttonen och Fredrik Nordback inte var kapabla till ett dylikt spel. Men någonting hände uppenbarligen i och med de nya tränarnas intåg. Det må vara spelsystemet eller effektivare träningar, men något säger mig att Boström/Axén har lyckats ge spelarna både självförtroende och trygghet på ett sätt som uppenbarligen inte skett tidigare. Synd bara att man inte lyckats omfatta Kristoffer Näfver med detta.
Många skrattade säkert på upptaktsträffen när Boström försynt deklarerade att han ville att motståndarna skulle frukta bortaresorna till Örebro. Ösk har förvisso inte byggt några ogenomträngliga murar runt sin hemmaborg men å andra sidan har man uppträtt respektlöst på bortaplan. Så till den grad att Ösk i dagsläget fruktas av alla lag, oavsett på vilken arena matchen spelas. Fråga bara hemma-giganterna Kalmar.
Man ska absolut inte ropa hej innan den feta damen har sjungit sig över ån, men eftersom kontraktet känns ganska säkert är det inte utan att jag börjat fundera lite på nästa säsong. Vilka myter har Sixten kvar att krossa? Vad händer om Ösk gör en ny svag vårsäsong? Eller är det rent utav nästa myt till avrättning? Efter att ha åstadkommit så mycket denna säsong, kan han fortsätta utveckla det här laget? Kommer vi att få se fler ungdomar få chansen? Kan James Frempong ta en plats? Och kanske viktigast av allt – kommer vi att få se Kim Olsen i Ösk-tröjan nästa år?
