Gästkrönika: Vi är på väg!
Matchen mot Djurgården lämnade förmodligen ingen HIFare på Olympia oberörd. Rockmonstret sammanfattar sina känslor.
”Vi är på väg, vi är på väg...”
På väg upp till Olympia igår upptäckte jag att det var något som inte riktigt var som vanligt. Jag var nästan inte nervös överhuvudtaget, och då hör jag till den där klicken där nervositeten för taskiga fotbollsresultat är en ständig följeslagare. Om mitt lugn berodde på att magen var full av pils och ale, att jag laddade inför matchen tillsammans med en gammal korridorspolare från studietiden som jag inte sett på länge eller att allting helt enkelt pekade mot en seger vågar jag inte säga. Helt klart var i alla fall att det här inte var en vanlig kväll, något som märktes än tydligare när vi närmade oss arenan. Med en halvtimme kvar till match ringlade sig köerna utanför Södra långa, och inne på Östra var det redan massor med folk på plats. Vi tog plats på 37:an (trots att polarens biljett var till en helt annan sektion), växlar ett par ord med bekanta på plats och inväntar spelarnas entré...
”... mot ett SM-guld, vi är på väg...”
Jag vet att man inte bör prata om guld när det är tio omgångar kvar, men efter matchen kunde man inte låta bli. HIF spelade långa stunder ut serieledarna fullständigt, och det var bara märkligt att det inte blev fler klara målchanser. Till och med den vanligtvis kritiske depe var fullständigt lyrisk efter matchen.
Peter Swärdh har tidigare pratat om att man behöver bli bättre sista tredjedelen av planen. Nu pratade han om att bli bättre de sista 20 procenten. Sakta, sakta närmar sig HIF att bli ett helt komplett lag. Får man rätt på den sista biten också ser jag inget lag i allsvenskan som kan hota. Med Andreas Jakobssons intåg har man en ruggigt bra trupp, något som kvällens bänk och läktare också visar. Hur många andra lag kan ha spelare som Jakob Augustsson och Thando Mngomeni på läktaren, trots att man har Andreas Dahl avstängd?
”... när vi tar det vet jag ej...”
Visst, det är mycket möjligt att det inte blir guld i år, men HIF har ändå visat att man är tillbaka där man hör hemma; i toppen. Samtliga spelare i truppen har kontrakt även över nästa år, och flera nyckelspelare är fortfarande unga och kommer att utvecklas än mer. Visserligen finns det viss risk att till exempel Andreas Grankvist försvinner, men ärligt talat så kan inte ens han känna sig säker på en plats i startelvan i dagens HIF. Den enda spelare jag absolut inte vill att HIF tappar är The Incredible Hutch. Skriv 10-årskontrakt genast!
”... hur vi tar det kvittar mej...”
Självklart vill man helst att man ska vinna genom att spela så vacker fotboll att motståndarna efteråt faller ner på knä och tackar för uppvisningen, men tre poäng är alltid tre poäng, oavsett om de kommer till som mot Djurgården eller som mot Assyriska. Det kommer att komma fler skitmatcher, men det kommer också att komma underbara segrar som den igår. Oavsett vilket, så kommer vi att finnas på 37:an och fortsätta sjunga:
”... allt jag vet är HIF är på väg!”
/Ett mycket hest och mycket lyckligt Rockmonster
