Krönika inför allsvenskan: Det är den tiden på året
Gustav Lundblad ser tillbaka på 2008 års största match och ser fram emot allsvenskan 2009.
Det är den tiden på året. Det började för ungefär en vecka sedan. Den stickade halsduken lämnades hemma. Ett par dagar senare kastade jag även vantarna. Och när jag nu på lördagsförmiddagen iförd läckra shades glassade ner till den lokale grosshandlaren så skedde det utan skinnjackan. Solen är här, våren är här och med den kommer, som brukligt är, fotbollsallsvenskan. Och minnena. De återvänder.
29 april 2008. Klockan är åtta på morgonen. Solen steker in genom mitt fönster. Jag stiger upp till tonerna av Suedes Trash. Trots få sömntimmar: Jag är klarvaken. Och lycklig. Vi vann igår. Det är sant. Vi gjorde 4-2 på Malmö FF.
Vårderbyt på Olympia är mitt mest bestående och starkaste minne från allsvenskan 2008.
Det var en fantastisk kväll, och förhoppningarna var enorma. I HIF: Frustration. Genom det täta matchandet i april hade man bjudit på en fullkomligt fantastisk anfallsfotboll. Trots detta – de inledande hemmamatcherna mot kanonmaten IFK Norrköping, svaga Gefle IF och det lite starkare Halmstads BK, hade endast genererat tre oavgjorda resultat. Och detta dessutom på ett bisarrt vis. Mot Halmstad missade Henrik Larsson en straff, och både Gefle och Norrköping hade fixat sena och orättvisa kvitteringar i samband med fasta situationer.
Gamla Mjölkkossan var ett pressat lag när man klev ut på Olympias färska gräsmatta i den sköna vårsolen. Även på bortaplan hade poängskörden trots det strålande spelet varit mager – Kungarnas Kung hade missat en straff även mot Hammarby, och nu parkerade HIF på en åttonde plats i tabellen efter sju omgångar. Rivalen i syd gick däremot in i derbyt med en stark säsongsöppning i ryggen och en andraplats i tabellen. Malmö FF: I form.
Och Malmö gjorde en mycket bra match i derbyt. Problemet för Di Blåe var att på andra sidan stod ett HIF som struntade fullständigt i alla motgångar som varit veckorna tidigare. Ett HIF som struntade i att man bara vunnit ett Olympiaderby under 2000-talet. Bosse Nilssons HIF. 55 sekunder tog det. Sedan satt den där. 1-0, Razak Omotoyossi efter fantastisk kombination mellan Makondéle, Larsson och Chansa. Och det fortsatte likadant. Den anfallsfotboll HIF presterade i den första halvleken var briljant – kanske var den första halvleken den bästa allsvenska halvlek jag någonsin sett. Och inte många spelare har gjort en bättre enskild allsvensk insats än den Henrik Larsson stod för. Två mål gjorde han, och som nav i HIF:s varierade och fantasifulla anfallsspel var han nyckeln till att det såg så bra ut som det gjorde när Di Röe gick till angrepp.
Men trots detta – HIF är HIF. Mängder av chanser brändes och MFF:s finländare Jonathan Johansson höll sig framme och avslutade kliniskt vid två tillfällen. Och ställningen var 3-2 till hemmalaget då Olympia stannade.
Minut 76: Isaac Chansa kommer igenom i mitten på Henrik Larssons framspelning. Rivs ner av MFF:s brutale mittback Jimmy Dixon. Domaren pekar på straffpunkten.
Ett mer raffinerat scenario är svårt att tänka sig. HIF, som i inledningen av säsongen tappat ledningar och bränt straffar på löpande band i avgörande lägen, får här chansen från elva meter igen. Ännu en gång i ett mycket avgörande läge, strax efter att Jeffrey Aubynn haft ett jätteläge att kvittera. Men med 14 minuter kvar av ett sprakande Skånederby kliver inte planens gigant Henrik Larsson fram till straffpunkten. Han har slutat lägga straffar efter Kristoffer Björklunds och Marcus Sahlmans räddningar. Istället: Marcus Lantz. Motorn. Och efter allt som hänt: Olympia vågar inte titta.
Men Sandqvist går åt höger och bollen åt vänster och så är förbannelsen bruten. Marcus Lantz har i ett enda ögonblick dödat straffspöket, hemmaspöket och MFF-spöket. Helsingborgs IF är ett vinnarlag på Olympia igen. Helsingborgs IF besegrar Malmö FF igen.
En fest var det. Och när vi i en avlägsen framtid ser tillbaka på 2008 års derby så kommer vi inte att tänka att ”alla var där”, men nästan. En fantastisk uppsättning HIF-profiler var det som bjöd på glädjen: Henrik Larsson, Marcus Lantz, Bosse Nilsson, Erik Wahlstedt, Andreas Granqvist, Christoffer Andersson, Joel Ekstrand och... Christian Järdler. Och att vinna ett derby på ett sådant sätt. Det händer inte ofta. 2008 års derby kommer att stå ut som en av de bästa föreställningar vi någonsin sett på Olympia. Vi kommer aldrig att glömma.
Nåväl. Nog pratat om 2008. Det är 2009 nu och idag börjar allsvenskan igen. HIF går in i den nya säsongen utan att ha tappat någonting av värde (Roman Kienast? Det är inte direkt Paul McCartney som lämnat The Beatles) från det lag som bara tog tre färre poäng än guldlaget Kalmar FF efter EM-uppehållet i fjol. Under samma period tog man en poäng mer än årets andrahandsfavoriter IFK Göteborg. Som sedan dess tappat den bärande lagkaptenen Niclas Alexandersson.
Det, om något, talar för HIF. Det lag man mönstrar i vår var under förra säsongen i paritet med seriens starkaste lag. Och nu har det kryddats med intressanta namn som den listige löparen Erik Sundin, Spaniendödaren Pär Hansson och talangfulle Yakubu Alfa.
Trots det: Förra årets farsoter tycks bestå. På försäsongen har mittförsvaret stundtals uppträtt kaotiskt. Mot FCK fick Morten Nordstrand trycka in fem strutar, och mot TFF i genrepet blev det fyra i baken. Om Joel Ekstrand inte hittar en vettig partner i mittlåset spelar det ingen roll hur fantastiskt fint det ser ut när HIF har boll – då blir det ingen ny guldfest tio år efter Arild Stavrums offsidemål på Ullevi.
Bredden? Den är viktig under en lång säsong, framför allt för ett lag som knappast kan räkna med att köpa in någon Wilton Figueiredo till sommaren om en viktig komponent i bygget skulle gå sönder. Och på mittfältet ser det riktigt bra ut med reserver som exempelvis lovande Marcus Bergholtz. Isaac Chansa, Erik Sundin och Fredrik Svanbäck finns också där bak, liksom Yakubu Alfa och Olafur Skulason. Men skador i försvaret kan bli lika roligt som skoskav, och skulle Henrik Larsson gå sönder så är det nog kört med guldstrid.
Och det är på dessa två punkter (försvaret och sårbarheten för skador) som HIF skiljer sig från sina värsta konkurrenter om guldet – IF Elfsborg och IFK Göteborg. Att vid behov kunna sätta in spelare som Martin Andersson, Helgi Danielsson eller Denni Avdic är inte fel. Jag tror att Elfsborg vinner allsvenskan 2009. Man har en riktigt bra trupp på pappret, med några av allsvenskans högsta toppar i Teddy Lucic, Anders Svensson och Stefan Ishizaki. Den sena värvningen av Ante Kovic signalerar också muskelkraft, och fyller nog ett av de få hål som fanns i bygget. Men Elfsborg är inte på något sätt en självskriven titelvinnare. Trots de snygga namnen som finns i offensiven har man på senare år ofta haft problem att vinna de enkla matcherna, och det finns en risk att man tappar allt för mycket poäng i kryssmatcher.
Göteborg är förste utmanare. Precis som Elfsborg har man en duktig defensiv, backlinjen ser riktigt säker ut. Målvakten Kim Christensen är dessutom en av de bästa i sitt slag i serien. Frågan är vad tappet av Niclas Alexandersson betyder. Och hur överlever man sommarens spelarhandel?
Sedan kommer HIF i min tabell. Vi kan utmana om titeln. Om försvaret fungerar. Om Henrik Larsson får vara hel. Om Rasmus Jönsson, Andreas Landgren och Joel Ekstrand fortsätter på inslagen väg. Då kan det gå. Då kan det bli Knutpunkten den 1 november.
I övrigt? Konkurrenten i syd blir nog farligare än vad många tror. Wilton Figueiredo täpper till ett hål i truppen, och Rolle har fått ett år med sitt nya lag. Dessutom har Malmö ekonomiska muskler att agera på sommarmarknaden, och det faktumet ska inte underskattas. Trots det: Truppen håller – varken sett till startelva eller bredd – samma klass som de bästa lagen i serien. Och rimligen borde det bli svårt att utmana om titeln.
Kalmar har tappat mycket av värde, men Nanne är Nanne – en fantastiskt lagbyggare, och man kommer nog att vara med ganska långt framme i år också. Och man har ju kvar Rasmus Elm.
Möjliga skrällpaket letas det alltid efter, och jag har fastnat lite för Trelleborgs FF, även om man tappat viktige Erik Sundin. Tom Prahl är en man med huvudet på skaft, och speedige Joakim Sjöhage kan vara exakt rätt man för TFF. Marcus Pode är ett annat intressant nyförvärv som återkommer till allsvenskan. Skåne står, med andra ord, hyfsat välrustat inför allsvenskan.
Annat är det i Stockholm, där de kaotiska klubbarna Djurgården och Hammarby riskerar riktiga bottennapp i år. Hammarby ser ganska blekt ut i baksmällan efter Petter Anderssons sorti, medan Djurgårdens lag egentligen är ganska namnstarkt och skulle kunna överraska lite grand. AIK? Det finns mycket talang i truppen och fungerar nye mittbacken Jos Hooiveld kan det bli riktigt bra. Om Daniel Örlund visar att han plötsligt blivit så bra som ryktet från Norge säger. Laget är som vanligt en joker i leken. Det fjärde Stockholmslaget Brommapojkarna är nedflyttningsfavoriter, men de kan mycket väl klara sig. Värvningen av Pablo Piñones Arce är intressant, och kanske kan återvändande Olof Guterstam börja leverera igen?
Halmstad har en stark startelva, men kanske inte bredden som krävs för toppstrid. Örebro spelar ofta fin fotboll, men finns effektiviteten där? Kim Olsen kan ta laget till övre halvan. Gefle får nog mycket svårt att hålla sig kvar när så pass bärande figurer i framgångssagan som Mathias Woxlin, Thomas Hedlund och Anders Wikström försvunnit. Chansen finns i skrällpoäng på konstgräset, för borta blir det väldigt få poäng. GAIS? Svårbedömt. Hur klarar man sig efter att coachen Magnus Pehrsson försvunnit till Ålborg?
Avslutningsvis ska också två lag som är känsliga för en HIF:are kommenteras. Spöket Häcken är tillbaka i allsvenskan och kommer säkerligen att ta sex poäng mot HIF. Ranégie är en intressant värvning, men man har tappat fjolårets målkung Daniel Larsson, som nog varit nyttig i en allsvenska där man får förlita sig på att göra målen på kontringar. Jag hoppas dock lite grann att Häcken klarar sig kvar – Peter Gerhardsson förtjänar en framgång när han nu blir huvudansvarig för ett allsvenskt lag.
Örgryte plockade tyvärr Alvaro Santos, men bakom honom och Marcus Allbäck känns det som att det är ett ganska luftigt bygge. Det blir nog (tyvärr Alvaro, all lycka önskas dig) bottenstrid.
Och nu kan festen börja.
Tips:
1.IF Elfsborg
2.IFK Göteborg
3.HIF
4.Kalmar FF
5.Malmö FF
6.AIK
7.Trelleborgs FF
8.Örebro SK
9.Halmstads BK
10.Djurgården
11.Hammarby
12.GAIS
13.Örgryte
14.Brommapojkarna
15.Häcken
16.Gefle
