Örebro SK-IFK Göteborg 1-2
IFK var klasser bättre än ÖSK på Eyravallen men det skulle till ett klantigt självmål för att man skulle kunna bärga trepoängaren.
Matchen började lite trevande men redan efter ett par minuter stod det klart att Jingblad hade misslyckats med sitt taktiska upplägg då gästerna tog ett bastant grepp om händelserna. Man hade dock ingen riktigt klar målchans i inledningen och istället var det ÖSK förunnat att ta ledningen på straff sedan Maruti ryckts i tröjan. Tomas Andersson agerade säker exekutör och var han hämtat denna straffläggarsäkerhet vore spännande att veta då Lars-Tommy säkert skulle vilja ha ett par tips inför det kommande VM-äventyret. Straffen såg från min läktarplats oerhört billig ut och detta var bara det första märkliga domslutet av en återigen horribel rättsskipare.
Blåvitt ägnade dock inte speciellt mycket tid åt att slicka såren utan man trampade direkt gasen i botten och öste på med mycket folk framåt. Man hade dock svårt att komma in i boxen eftersom ÖSK ställde upp med tio man långt ned på egen planhalva. Man fick därmed ägna sig åt anfallsspel medelst tjongning och ofta var det Pontus Kåmark som slog den sista bollen fram mot anfallarna som därmed blev ett ganska tacksamt byte för Sportklubbens starka mittlås Andersson/Jansson. Men kvitteringen kom till slut helt rättvist. Sedan ÖSK ägnat sig åt århundradets mest passiva försvarsspel visade Mikael Sandklef prov på sin fina teknik och vände ut och in på ÖSKs högerförsvar innan han spelade fram Tomas Rosenkvist som med en elegant vrickning slog in bollen i bortre burgaveln från nära håll. Gästerna fortsatte efter målet att behålla initiativet och det var bara ett mycket inspirerat spel från ÖSK-jubilaren Anders Karlsson som gjorde att ställningen förblev oavgjord. Svartvitt hade förvisso en boll till inne i mål sedan Patrik Anttonen nickat in Johan Paulssons fina inlägg men det blev helt riktigt bortblåst för offside sedan ”Boniek” Maruti befunnit sig i bollbanan och på fel sida om backlinjen.
I andra halvlek tog IFK snabbt ett fast grepp om händelserna och man rullade ut ett ÖSK som hela tiden tycktes komma på mellanhand. Vad än Jingblad må ha sagt till sina spelare i halvtid så var det misslyckat eftersom spelarna inte tycktes ha anammat det för fem öre. Mittfältet blev gång på gång enkelt överspelat och även i andra halvleken var det bara en mycket inspirerad burväktare som höll kvar oss i matchen. I offensiven var det nämligen totalt odugligt och man vaskade inte fram en enda tillstymmelse till målchans. Delvis givetvis beroende på att Magnus Erlingmark styrde sin backlinje föredömligt, men mestadels beroende på att passningarna på offensiv planhalva snudd på uteslutande var feladresserade.
Göteborgarnas ledningsmål kom lika rättvist som snöpligt sedan ett inspel från vänster slogs in lite på måfå i boxen. Anders Karlsson var snabbt ute och skrek ”Anders” så högt att det hördes ända upp på gamla läktaren. Detta vrål missades dock uppenbarligen av Patrik Anttonen som verkade stressad och med en snygg skarvning förpassade bollen förbi sin egen målvakt. Inget att säga om givetvis då Blåvitt var flera klasser bättre än Sportklubben. Efter gästernas ledningsmål satt vi lite till mans och väntade på en anstormning från hemmalaget men Jingblad valde till allas (?) förvåning att fortsätta att bara spela med en man på topp trots underläge på hemmaplan. Givetvis var det inga problem för den göteborgska backfyran att hålla koll på en ensam ”Boniek” som gjorde en mycket slätstruken insats och verkade sakna sin kenyanska kompis något oerhört. Sålunda var det IFK som tryckte på för ytterligare mål och bara några fantastiska räddningar av Anders (har ni hört den förut?) höll ÖSK kvar i matchen.
Mats Jingblad agerade till slut genom att slänga in Einar Brekkan och Chris Pozniak och övergå till 4-4-2 igen. Ett mycket bra dubbelbyte då det genast blev bättre fart på de svartvita. Även om man hade svårt att skapa chanser tillät man inte IFK att dominera på samma sätt som tidigare. Förmodligen var också detta till viss del en följd av att Blåvitt drog sig tillbaka för att säkra de för guldstriden ack så viktiga tre poäng man hade som i en liten ask. Till slut lyckades dock Sportklubben vaska fram en dubbelhörna och Gustav Andersson fick kanonträff på Johan Paulssons perfekta hörna men som en räddande ängel (!) stod Pontus Kåmark och nickade bort bollen på mållinjen.
Som helhet vann IFK fullständigt rättvist och man stod för en helgjuten insats på Eyravallen. Det är svårt att inte imponeras av Håkan Mild som alltid kämpar stenhårt och ger och tar i närkamper utan att gnälla. Säkerligen ett namn för det kommande VM-slutspelet. Enda plumpen i protokollet för Mild måste vara den onödiga varning han ådrog sig efter att ha skjutit efter avblåsning. Magnus Erlingmark är redan nämnd men det finns anledning att göra det igen då han var riktigt bra, förvånansvärt bra faktiskt då undertecknad inbillades sig att han skulle vara den riktiga akilleshälen i kamraternas defensiv. Heders åt ´Erling´ och välkommen hem snart!! Jag skulle förresten inte bli det minsta förvånad om SM-bucklan kommer att återfinnas i Göteborgskamraternas digra prisskåp efter säsongen.
Domaren var även idag ett skämt. Straffen var dubiös, inkonsekvens sken igenom vid ett flertal tillfällen och han lyckades också visa prov på en total brist på spelförståelse genom att blåsa av laget som hade bollinnehav och inte praktisera "fördel-av-bollen-principen". Både ÖSK och Blåvitt var lika hårt drabbade av denna domarpajas och jag kommer i dagarna propagera hårt för att förbundet ser över sitt domarbestånd och tittar över möjligheterna att införa ett tvådomarsystem eller proffsdomare framöver. Ty så här kan vi inte ha det i fortsättningen och jag ger mig katten på att årets serie kommer att avgöras på ett domarmisstag i sista omgången.
Nu är återigen två ÖSKare avstängda till nästa match (Fredrik Jansson och Boniek Maruti) och Jinga får återigen omformera sitt manskap vilket är mycket välkommet efter denna drabbning. Defensiven var visserligen fullt godkänd idag men offensivt var det bara Johan Paulsson och i viss mån Fredrik Nordback som visade vilja, kunnande och tåga. Vågar man hoppas på ett mer lyckat upplägg av Jingblad mot Häcken och att Chris Pozniak spelar från start till höger i backlinjen bredvid Gustav Andersson som med all sannolikhet får ta steget in i banan i Janssons avstängningsfrånvaro.
Det fanns trots allt lite positivt att skriva hem om:
* Fredrik Jansson imponerade återigen som mittback (även om den lilla sparken i huvudet på en liggande Sebastian Henriksson som renderade varningen var mycket onödig, minst sagt).
* Chris Pozniak stod för ett MYCKET lovande inhopp.
* Fredrik Nordback jobbade på bra på mitten (varför blev han utbytt?)
* Ankan var fantastisk som sista utpost, kanske något halvtaskigt agerande men som helhet mycket stabilt.
Slutligen en stilla undran, varför envisas ÖSK-spelarna alltid med att ge bort bollen vid inkast på egen planhalva? Emellanåt blev det riktigt komiskt då man tycktes sikta in sig på att omedelbart kasta tillbaka bollen till första bästa Göteborgare. Skärpning i fortsättningen grabbar!
Betygen på spelarna i IFK Göteborg är satta av redaktionen på Alltid Blåvitt.
