Krönika: Så träligt å va Närkebo
Ni kanske minns mina matchtankar efter drabbningen på Gamla Ullevi. Efter insatsen på Strömvallen så vänder vi på det hela.
Naturgräs var bytt mot konstgräs. Göteborg mot Gävle. Topplag mot bottenlag (nåja, mittenlag i alla fall). I dag var det dags för matchen då ÖSK skulle glömma den nesliga förlusten mot de blåvitrandiga för drygt en vecka sedan. I dag var det uppbyggt för att studsa tillbaka på vinnartrenden och återigen haka på i toppen. I dag blev dagen då ÖSK symboliskt var iklädda den färg som alla ÖSK-supportrar fick lämna Strömvallen med. Det var inte så mycket svartvitt över Sportklubben i dag, det var mest svart.
Utan Nordin Gerzic har vi inte någon riktig bolltrixare centralt i banan. Ingen som riktigt kan, och vågar, hålla i bollen tillräckligt länge. Det kunde man också se inledningsvis på matchen då jag såg mer långbollar än vanligt från ÖSK-spelare än vad jag sett det senaste halvåret tillsammans från Svartvitt. Att matcha Gefle fysiskt och anamma lite norsk fotboll kunde kanske ha varit rätt. Om det inte vore för en sak. ÖSK var tandlösa och väldigt beiga i dagens match. Man gav inte allt i situationerna och vissa spelare verkade jogga hem när hemmalaget kontrade på oss. Sånt håller naturligtvis inte i allsvenskan, och definitivt inte mot ett sådant skickligt kontringslag som gästrikarna är.
ÖSK hade jättesvårt att komma till målchanser och om det var Gefle-försvaret som var bra, ÖSK-anfallet som var dåligt eller en kombination av båda sakerna så tror jag att det sistnämnda stämmer in bäst.
Till vänster försöker Roni Porokara, men har inte hittat tillbaka till den grymma form han visade i höstas. Till höger verkar dock Eric Bassombeng vässat formen och är en av få ÖSK:are som kan lämna Gävle med godkänt betyg. Gillade också vad jag såg när kameruniern smet in från kanten under ett fåtal minuter, med order från Sixten eller självmant låter jag vara osagt, och rörde sig som en trequartista. Apropå Sixten, det var länge sedan jag fick höra och se en ÖSK-tränare bli så upprörd som det han visade upp i första halvlek på Strömvallen i dag. Det var inte efter en motståndartackling, en felaktigt dömd straff eller något annan domarfadäs, utan det var hans egna lag som fick sig en rejäl skopa. Hans gormande hördes hela vägen hem till Örebro och säkerligen också även i halva Norrland.
Trots ÖSK-tränarens instruktioner så blev det inte bättre. Det farliga som ÖSK skapade i dag kan räknas på ena handens halva tumme. Som jag skrev efter matchen mot Götet så måste vi bli vassare inne i boxen. Ett exempel, lille Lantto, som är 170 cm, ska inte kunna nicka in bollen i mål. Men att vara på rätt plats vid rätt tid är lite A och O i dagens fotboll. Just nu känns ÖSK som att de är på fel plats vid rätt tid och vice versa. Man byggde mycket spel via långbollar i dag, som jag nämnde tidigare, och då är det viktigt att Kim Olsen har en bra dag. Men när Olsen vinner nickdueller är det inga som snappar upp skarvarna och när Olsen inte vinner nickdueller då är vi farligt ute.
Redan från start hade jag intrycket av att spelarna inte riktigt trodde att det skulle gå hela vägen. Man spelade väldigt passivt och slarvade mer än vanligt i passningsspelet. Första halvlek var helt klart ÖSK:s sämsta för säsongen.
Urban Hammars lag var betydlig mer aggressiva över hela banan och förtjänade helt klart att vinna. Det här ska förhoppningsvis Bajen få sota för och med Gerzic och Almebäck tillbaka i laget känns det betydligt tryggare.
***
* Micke Almebäcks snabbhet skulle behövts i dag mot Jawo.
* Jag hade hoppats skriva något om att myntet som vände matchen efter att brorsan hävt iväg en femkrona stenhårt med okänd destination efter Gefles ledningsmål, men det blev som sagt ännu värre.
* Att Gefle inte spelar ut bollen när man gör 2-0 förstår jag fullt ut, men visst tusan skulle Sammy Wowoah ha fått frispark när Jawo backade in i honom?
* Per Johansson visade att han är en startman mot Hammarby i sitt inhopp i avstängde Nordbacks frånvaro.
Kämpa Svartvitt!
Over and out!
