BK Häcken-Örebro SK 2-6
Häcken hade precis reducerat till 2-3 och var rejält på gång, Tomas Andersson tvingades utgå skadad och egentligen ingenting talade för ÖSK. Då tog man helt oförhappandes tag i matchen, anföll som besatta och såg till att slutresultatet skrevs till 2-6.
Båda lagen hade drabbats av manfall på försvarssidan innan matchen. Niklas Svensson hos hemmalaget och Gustav Andersson hade båda testats tidigare på matchdagen men ingen av dem lämnade klartecken för spel och det var därmed ett par osamspelta och därmed kanske något osäkra backlinjer som sprang ut för att ta Rambergsvallens regntunga och allmänt dåliga gräsmatta i besittning.
Matchen inleddes något trevande men ÖSK tog ganska snabbt greppet om händelserna utan att för den delen skapa någon riktigt vass målchans. Häcken valde att slå många bollar i djupled inledningsvis för att på så sätt få ut maximalt av snabba spelare som Jonas Henriksson och ”Erra” Eriksson, men bollarna rann oftast iväg för långt och blev ett enkelt byte för Anders Karlsson. ÖSK återfann så melodin i sitt spel. Mikael Steen fick åter bevisa att han är en av seriens allra bästa passningsläggare när hans precisa långboll fann Per Gawelin i straffområdet. Gawelin i sin tur bredsidade in en volley framför mål varpå Johan Paulsson dök fram och stötte in bollen oattackerad bakom en chanslös hemmamålvakt. Efter ledningsmålet tilltog sportklubbens offensiv och det blev hela tiden farligt när anfallsduon fick tag i bollen, ivrigt uppbackade av ett attackvilligt ÖSK-mittfält.
Häcken agerade märkbart paralyserat och Kim Källström stoppades effektivt av Jonas Pelgander som inte tillät superstjärnan att få någon tid på sig att behandla bollen. Eftersom mycket av Hisingsgängets offensiva intentioner går via Kims fötter är mycket vunnet om han stoppas. Istället tog ÖSK alltmer över taktpinnen och dagens andra Pålle-mål lät inte vänta på sig. Återigen bar målet Mikael Steens signatur sedan denne slagit ett underbart inlägg som fann Paul Oyuga i straffområdet. Dennes nick halvräddades bara av Joakim Olsson varpå Paulsson dök upp på typiskt skyttekungsmanér och forcerade in bollen. Trean kom också relativt snart och var en tavla modell grövre av hemmalagets målvakt som släppte en oerhört billig retur på ett, i ärlighetens namn, ganska tamt skott av Jonas Pelgander. Patrik Anttonen var inte sen att utnyttja tillfället och petade retfullt enkelt in bollen i nät.
Häcken bjöds sedan in i matchen då man fick en billig straff efter att Axel Kjäll kommit sent in i en nickduell med Joakim Söndergaard. Säker straffskytt var Kim Källström som enkelt förpassade bollen i ett hörn sedan han skickat iväg ”Ankan” i det andra. Målet tände givetvis hemmalaget som kom i anfallsvåg på anfallsvåg fullständigt fokuserade på att göra ytterligare ett mål innan halvtidsvilan. Denna offensiva frenesi innebar följaktligen att man blottade sig bakåt och Paul Oyuga hade ett fint läge att avgöra (?) matchen sedan han frispelats av sin anfallskollega. Jocke Olsson var dock snabbt ute och avvärjde och tog, i viss mån, revansch på sig själv för den tidigare missen. I halvtid var ställningen sålunda 1-3 och kanske var svartvitts ledning något mål för stort.
Hemmalaget tvingades till ett byte under halvtidspausen sedan Peter Vougt fått en smäll i slutet av den första halvleken och inte kunde fullfölja, varvid Demba-Nyrén fick chansen att visa upp sig. Väl medvetna om ÖSKs oförmåga att behålla ledningar och med tanke på den relativt orutinerade backlinjen var det många supportrar som åtminstone önskade att man kunde hålla målet fritt från påhälsning ett tag. På så sätt kunde man minska Häckens möjligheter att kvittera när man väl fått in en reducering, för att en reducering skulle komma var liksom oundvikligt. Den kom dessvärre allt för snabbt och Ulf Hollsten kunde nicka in Kim Källströms (vem annars) magnifika frispark redan fem minuter in på halvleken. Diverse kvitteringsscenarion dök omedelbart upp i undertecknads skalle och tankarna som surrade var i stil med ”jaha, när kommer kvitteringen” och ”det var den trepoängaren det”. Som lök på laxen tvingades även försvarsgeneralen Tomas Andersson utgå strax efteråt för att ersättas av anfallaren Einar Brekkan som klev in på högerbacken, vilket i sin tur innebar att Chris Pozniak fick flytta in centralt i försvaret bredvid Axel Kjäll. Inte direkt något att luta sig mot när det blåser snålt kan tyckas, men faktum är att försvaret faktiskt låg mer rätt i sina positioner efter ”Tompas” utgång och Häcken skapade knappt en enda målchans värd namnet sista halvtimmen.
ÖSK å sin sida skapade chans på chans och sällan har ett allsvenskt anfallspar skapat mer chanser än Pålle och Simba gjorde idag. Det var också Oyuga förunnat att med en fantastisk nick sätta dit fyran sedan Mikael Steen slagit ett precist inlägg… igen. Strax efteråt fick Oyuga ikläda sig rollen som framspelare då han hittade ”Gawwe” som utnyttjade Häckens defensiva virrighet och placerade bollen i öppet mål. Slutligen som en perfekt avslutning på en perfekt genomförd match kunde Johan Paulsson skjuta in sitt tredje mål för dagen via en hemmaförsvarare.
I Häcken kan faktiskt ingen spelare få godkänt och försvarsspelet saknade verkligen den ledargestalt som Niclas Svensson utgör. Ersättaren Joakim Söndergaard var riktigt svag och kom inte alls upp i den kapacitet man kan kräva av en allsvensk spelare. Nye omtalade mittfältaren Tomas Uusimäkhi syntes inte till över huvud taget och aldrig förr har det varit så svårt att dela ut fem betyg till ett lag sedan ingen förtjänat någon alls. Men Kim Källström stod ändock för ett mål och en assist och var kanske minst dålig hos hemmalaget.
I ÖSK är det också svårt att utse de fem bästa spelarna men åt andra hållet, så att säga, sedan samtliga var såpass bra och ingen föll ur ramen. Tremålsskytten och skytteligaledaren Johan Paulsson förtjänar dock ett extra omnämnade precis som Paul Oyuga, Mikael Steen, Patrik Anttonen, Per Gawelin, Chris Pozniak, Peter Karlsson.....etc..
