HIF-TFF 2-2, Kommentar: En match med två ansikten
HIF såg ut att köra över ett svagt TFF. Sen hopade sig molnen över Olympia.
”I need shades cause the sun is blinding. And I can see for miles and miles.” Första versen i Oasis Cloudburst kändes mycket aktuell under en solig första halvlek på ett optimistiskt Olympia. HIF-klacken sjöng om titlar och gröna skogar. Stundtals kändes som om det var 2008: Spelarna bjöd på attraktiv kortpassningsfotboll och radade upp målchanser som om de glömt hur man förvärvat årets 18 poäng. Christoffer Andersson gjorde mål. Och René Makondéle var med i matchen.
Men likt Janus hade matchen två ansikten. ”En av de underligaste matcher jag sett”, sa TFF-coachen Tom Prahl. Under de första 20 minuterna presterade HIF en anfallsfotboll som var bland det bästa man visat upp i år. Naturligtvis hade man god hjälp av ett blekt Trelleborg som saknade avstängde försvarschefen Rasmus Bengtsson.
Allt eftersom tiden gick mattades trycket av något, men HIF fortsatte att skapa en hel del farligheter under resten av halvleken. Den avslutades dock av en, med facit i hand, matchavgörande situation: Markus Holgerssons lät, allt för enkelt, Max Fuxberg passera på TFF:s vänsterkant och en olycklig Marcus Nilsson råkade styra in ett orättvist reduceringsmål för gästerna.
Här kunde man, om man känner sitt HIF, kanske ana att det hela inte skulle bli så lätt som förhandstipsen förutspått. Vi var många som trodde på vinst med 4-0 eller 5-0 efter HIF:s inledning, men vi var lika många som efter 2-1-målet såg kopplingen till olika versioner från senare år av en, i till synes avgjord match, kollapsande Mjölkkossa som fått dela med sig av poängkakan mot undermåligt motstånd.
”I'm getting colder, I feel a chill in the air, there's a change in the weather, now I can feel the rain”, fortsätter Oasis frontman Liam Gallagher i Cloudburst. Och de mörka moln som i halvtidsvilan svepte in över ett nyligen somrigt Olympia förebådade inte bara regn och en halvlek som skulle bli vädermässigt helt olik den första, utan även en halvlek som spelmässigt skulle bli något annat.
Efter årets hittills värsta försvarsslarv tappade HIF in även ett chockerande 2-2-mål, och plötsligt var matchen i ett läge som påminde om det som var i Halmstadsmatchen för några veckor efter Anselmos kvittering.
Precis som mot Halmstad tappade HIF spelet totalt efter utjämningen. Passningsspelet blev slarvigt och det som fungerat så bra i första halvlek fungerade inte alls nu. En frustrerad Marcus Lantz blev utbytt och spelare som Andreas Landgren och Isaac Chansa kom inte upp i någon högre standard.
En mycket besviken Henrik Larsson kommenterade efter matchen inför det samlade pressuppbådet:
”Allting tar för lång tid i andra halvlek, vi håller i bollen för länge och spelar inte på ett tillslag. Spelet blir alldeles för omständligt.”
Eller som Bosse Nilsson uttryckte det:
”Allt för mycket passningar gick på tvären och bakåt.”
Till E-Zine sa Marcus Nilsson det enkla: ”Alla vill så mycket, men ibland blir det fel. Det blir så när man tappat en 2-0-ledning.”
Och kanske kan man inte säga så mycket mer. HIF förlorade inte matchen under den sista halvtimmen (ja, egentligen förlorade man ju inte matchen alls, det blev trots allt en poäng, men smaken efter matchen var inte den vunna poängens sötma, utan bitterhet över en utebliven trepoängare). HIF skulle avgjort matchen i första halvlek, man skulle spikat igen Trelleborgs kista på samma sätt som man tidigt begravde Brommapojkarna i Grimstas grustag för en vecka sedan.
Det gjorde man inte och istället påminns vi om 2008 års läxa, den som HIF borde lärt sig efter matcherna mot Gefle, Norrköping, Halmstad och Ljungskile förra året: Behåll fokus. Även när motståndet spelas ut. Såväl offensivt som defensivt. Matcher som måndagskvällens måste, måste, måste vinnas om titeln ska tas.
Idag bländades man återigen av solen och utnyttjade inte tillräckligt många av de chanser man hade under den första halvleken. Istället satt vi alla där sedan efter (den något tidiga) slutsignalen på ett regnigt Olympia med en tom känsla av att vi kunde fått så mycket mer. Och av att det var en känsla vi känt förut.
