Häcken-HIF 3-0, Kortkommentar: Det gick som det brukar
Helsingborgs IF missade att återta serieledningen i en sorglig historia på Hisingen. 2715 personer hade sökt sig till Rambergsvallen, och även om HIF tycktes vinna läktarmatchen från mitt TV-perspektiv, så var historien en annan på gräsmattan.
I en ganska jämn första halvlek var det Häckens skicklige och kraftfulle forward Mathias Ranégie som gav hemmalaget ledningen i den 31:e matchminuten, sedan han pressat sig förbi HIF:s mittförsvarare Marcus Nilsson. Häcken, som saknade sin stjärna Paulinho, lyckades hålla jämna steg mot guldjagande Helsingborg, som sällan fick igång några längre perioder av bollinnehav. Halvfarliga blev man dock ibland efter ett par snygga kombinationer, och i slutet av halvleken fick Henrik Larsson en mycket bra chans i målområdet. Istället för att avsluta direkt (vilket med facit i hand varit rätt beslut), tog han dock emot bollen och Häcken-försvarare kunde rensa undan.
Den andra halvleken blev sedan en bedrövlig historia. Häcken tog kommandot och HIF fick aldrig kontroll över mittfältet, där Marcus Lantz låstes och stundtals försvann ur matchen. Chansartade tjongbollar ledde inte till något alls, och Mathias Ranégie utökade välförtjänt hemmaledningen till 2-0 en kvart in i halvleken efter mycket passivt agerande av HIF-försvaret. Bortalagets inställning var efter detta bedrövlig, och man var aldrig nära att vända matchen. Istället kunde veteranen Jonas Henriksson fastställa slutresultatet till 3-0, på nytt efter passivt HIF-agerande i boxen.
Därmed fortsätter BK Häcken att vara HIF:s mardrömsmotståndare i Allsvenskan. Kvällens match var det tredje raka mötet på Rambergsvallen som förlorades med just 3-0, och de elva senaste matcherna mot Getingarna har blott genererat en seger för HIF. Och det var ju som bekant mot Häcken som vi upplevde det som undertecknad ser som sitt värsta fotbollsminne - titelmissen 1998. Efter Mjölkkossans 1-2-förlust i den sista omgången mot ett redan nedflyttningsklart Häcken, gick AIK förbi serieledande HIF och tog den allsvenska titeln trots att det Stuart Baxter-ledda Stockholmslaget bara mäktade med att göra 25 mål på 26 matcher.
För dagens insats kommer HIF förhoppningsvis inte att behöva betala samma pris, men det var tveklöst säsongens svagaste insats, och den första patenterade HIF-Kollapsen i år. Man hade ju annars, innan den här veckan, börjat tro att det 2009 skulle bli ett år utan dessa extrema plattmatcher som HIF under hela 2000-talet bjudit på med jämna mellanrum (med 0-4 mot Enköping 2003 som det mest klassiska exemplet).
Men istället bjöd den här veckan på det provokativt dåliga och nonchalanta försvarsspelets återkomst till di Röe, först som en antydan i genomklappningen mot TFF i måndags, och sedan med full kraft i dagens tragiska föreställning.
Inställningen i dagens andra halvlek var som sagt helt vedervärdig, och nu krävs det ordentlig skärpning om vi inte ska behöva vara med om en ordentlig mardröm om tre dagar, då Örgryte besöker Olympia. De rödblåa kollegorna kommer med nio förluster och en oavgjord i bagaget, men i de senaste matcherna har man lyckats styra upp försvarsspelet lite grand. Man tycks numera, åtminstone defensivt, vara med i matcherna, och ÖIS får inte, får inte, får inte underskattas på Olympia.
Låt oss hoppas att HIF inser detta, så att vi inte drabbas av en tredje jättebesvikelse inom loppet av en vecka.
