Lundblad: Äntligen!
Äntligen, äntligen, äntligen! HIF är ett vinnarlag igen, 52 dagar efter segern mot Hammarby. Och det var, föga förvånande, dags för seger när Marcus Lantz och Henrik Larsson återigen dök upp i HIF:s startelva.
Ja, det är kanske ingen nyhet, men 2009 års HIF-säsong ter sig allt mer som en HIF-säsong precis enligt mallen: Storspela mot topplagen och vinn, och kasta sedan bort guldchanserna med plattmatcher mot bottenlag. Gårdagens 3-2 mot AIK visade ett HIF som var som pånyttfött efter de bleka hemmamatcherna mot ÖSK, Gais och BP. Anledningen: Den uppenbara. Henrik Larsson och Marcus Lantz var tillbaka, och visade hur mycket de betyder för HIF - hur mycket som helst.
I den första halvleken var duon hela tiden skillnaden mellan det statiska och ointresserade HIF som radat upp förluster på Olympia på sistone, och ett lag med kapacitet att vinna allsvenskan. HIF inledde storstilat med ett spel man inte presterat sedan hemmavinsten mot Elfsborg. Henrik Larssons fanns hela tiden där – ingen – fanns under hans skadefrånvaro, som mottagare av långa uppspel och klassig framspelare. Kvaliteten på hans spel låg på en sådan hög nivå som vi ofta vant oss vid sedan HIF-comebacken 2006, men som vi kanske inte lika ofta sett under 2009.
Och när AIK stundtals tog över lite grand i mitten av halvleken så fanns i alla fall Marcus Lantz där, med sin energi och aggressivitet. En ständig bollvinnare, som också i högsta grad var delaktig i ledningsmålet. Lantz vann en duell mot Flavio och nickade fram bollen till Andreas Landgren, som kunde skarva bollen vidare in i straffområdet, till en situation som slutligen ledde till att han själv skickade in HIF:s första allsvenska mål på Olympia sedan Lantz tryckte in en straff mot Gefle i slutet av juli.
Sekvensen är ett bra exempel på skillnaden mellan det stundtalas tafatta mittfältsspel som HIF visat upp utan Marcus Lantz, och det vägvinnande spel som man kan prestera när pådrivaren Lantz är med. Det var nog ingen slump att Andreas Landgren gjorde en av sina bästa insatser för säsongen igår. Ja, den lille, ständigt löpande, mittfältaren, var rentav lysande.
322 minuter utan allsvenskt HIF-mål på Olympia. Det ter sig... bisarrt.
Det ter sig även lite frustrerande. Hade HIF nu besegrat ÖSK, Gais och BP hemma så hade man lett allsvenskan...
Man kan fortsätta höja upp Lantz/Larsson hur länge man vill. Men det gör andra så bra, så jag väljer att lyfta fram en annan spelare som varit borta under större delen av HIF:s downperiod, också skadad i den där fruktansvärda hemmamatchen mot Sarajevo.
Rasmus Jönssons utvecklingskurva under 2009 har pekat spikrakt uppåt. Sällan ser man allsvenska spelare som agerar så intelligent och eftertänksamt som Jönsson. Allting han gör andas klass och stil. Han rör sig rätt, får bollen, oftast av Larsson eller Makondele, tar emot den, och tar rätt beslut. Antingen slår han en oftast perfekt passning, som till Andreas Landgrens 1-0. Eller så avslutar han själv, på sitt karakteristiska vis. Igår stod han för flera av de där distinkta avsluten som vi fick se mot Elfsborg, men han hade helt enkelt inte samma flyt som i bortamatchen mot AIK (hattrick), och han fick gå mållös från planen.
Mål kommer han dock att göra i höst, och det var minst lika trevligt att se Rasmus Jönsson, HIF:s framtid, tillbaka i gott slag, som det var att se Henrik Larsson och Marcus Lantz.
Vad var mindre trevligt igår då? Ja, Christoffer Andersson och René Makondele är uppenbarligen inte i toppform. De blandar och ger, och framför allt den senare gör en del underliga misstag – ett av dem ledde till en hörna som han sedan nickade in i eget mål (2-1). För att vara rättvis, så demonstrerade han också sin höga högstanivå i perioder. Som till exempel med det avslut som istället för att resultera i ett drömmål, blev en ribbträff vars retur skickades in av Kungarnas Kung (3-1).
Även försvarsspelet var stundtals undermåligt, framför allt efter 3-1-målet, då HIF tycktes tro att matchen var över. Den vanligtvis så säkre Marcus Nilsson var inte 100%-ig, och inte heller Adama Tamboura.
Det kunde straffat sig rejält mot AIK, som är ett topplag med sådan självkänsla och tro på den egna förmågan att man kan arbeta sig in i nästan vilken match som helst. 3-2 kom inte ologiskt, och med lite flyt kunde stockholmarna tagit med sig en poäng och förlängt sin förlustlösa svit till 13 matcher.
Kalmar och Elfsborg tycks i nuläget vara lag ur form, och det gör att det finns anledning att hoppas på en tredjeplats för årets HIF (i så fall den bästa allsvenska placeringen sedan 2000, det kanske man ska tänka på). HIF:s restprogram ser inte allt för blodigt ut, och med en lycklig Henrik Larsson (såg ni Brian Laudrup-målgesten?) och Marcus Lantz i form ska man kunna ta mycket poäng på de återstående sex matcherna.
”Tillräckligt för att störa IFK Göteborg och AIK?”, vågar kanske någon obotlig optimist fråga sig. Hoppas kan man ju alltid, men det ska ju så klart rimligen inte gå. Det är 18 poäng kvar att spela om, och HIF har åtta poäng att hämta in på toppduon. Så även om HIF vinner allt som är kvar (inklusive på Borås konstgräs och mot ständige banemannen Häcken), så ska alltså denna toppduo (med fem förluster var på 24 matcher) förlora vars tre av de sex avslutande matcherna.
Men om så skull ske, så hade det ju varit något att skriva hem om, som man brukar säga...
