Rehn och Limpar - del tre
Succéintervjun fortsätter, nu med Rehn ensam på scenen.
”Kan bli”, det är inte säkert alltså. Vill du ha lite övertalning sedan igen?
– Haha, nä, men jag vill inte säga något definitivt. Men det kan det mycket väl bli den sista säsongen.
Har du pratat något om din fortsättning i klubben sedan? Du har ju ett längre kontrakt.
– Ja, lite grann. Jag vet inte om Djurgårn själva vet vad jag ska göra, om jag ska vara ärlig.
Djurgården har under vintern anställt en personalchef, Marie Barth-Kron. Det är man ensam om i allsvenskan. Rehn uppskattar initiativet.
– Jag tycker bara att det är positivt. Hon försöker ta hand om alla smågrejer.
Den otursförföljde Jesper Johansson blev på fredagen klar för Djurgården. Hur han har lyckats imponera på ledningen är dock oklart. På Stefan verkar det som att Johansson inte på något sätt kunde göra sig själv rättvisa under sin träningsperiod med laget. Dock framstår den svenskspråkige finländaren som en tidig kandidat till ”årets järnkamin” – att träna för fullt under ”Putte” & c:o med hälseneinflammation och magsjuka är en bragd i sig.
Gjorde han något intryck som person och spelare?
– Jesper hade sådant oflyt, alltså. Han var ju sjuk när han kom och fick sedan inflammation i hälen. Han skulle inte ha varit med på de två första träningarna; han hade så ont och var helt borta. Men han bet ihop. Killen hade två hälar, en vanlig och en extra … De försökte gröpa ur fotbollsskon åt honom. Kjelle, materialaren, åkte till en spansk skomakare för att fixa dojorna, men det gick inte riktigt.
Vad är han för spelartyp?
– Jag har hört att han är offensiv mittfältare.
Vad har du sett då? Han var väl med lite i alla fall.
– Ja, men vi spelade så jävla konstigt – planen var för liten och dålig. Han verkar läsa spelet bra och har bra tillslag på bollen.
Vi har bara sett två som har fuskat på träningen. Dorsin på stafetten, en plojgrej, och du när du sneddade i kurvorna på intervallträningen.
– Jag var så trött, det var första träningen. Nu gör jag inte det längre! säger Stefan med viss stolthet i rösten.
Rehn återkommer ofta till hur bra stämning det är i truppen, att han och han är ”kanonkillar” och att alla trivs så bra. Samtliga nyförvärv har kommit bra in i gänget.
Djurgården har inför den här säsongen lagt ner reservlaget och inlett ett samarbete med Värtans IK. De spelare som inte platsar i A-laget och måste få matchträning kommer att lånas ut till Värtan, som i år spelar i division II. Standarden på reservlagsserien var allt annat än hög och många matcher var smått parodiska. 11–1-segern mot Umeå var knappast frukten av briljant djurgårdsspel utan mer ett talande exempel för seriens avsaknad av tävlingsnerv. Stefan är positiv till det nya upplägget och pekar på Mikael Dorsins säsong i Spårvägen – en riktig match i tvåan är alla gånger mer utvecklande än en reservlagsmatch mot juniorer.
Vilken match ser du fram emot mest i år?
– Vi har surrat om derbyna. Jag tycker det är väldigt synd att de inte spelas på Stadion, men man får ju förstå klubben också. Det som kittlar lite annars är att det snackas om utsålt mot Trelleborg. Bara den grejen … Så först och främst är det väl den nionde, premiären. Och derbyna.
Göteborg?
– Nä. Men det var en bra tid där. Och när jag spelade i Blåvitt var det inga djurgårdare som skrek något, så ni har varit väldigt justa mot mig på så sätt.
Det pratades om att du skulle tillbaka till Djurgården redan inför säsongen -99.
– Jag surrade aldrig något om det, jag hade ju ett år kvar på kontraktet. Men det var likadant inför förra sommaren. Innan Dif tog kontakt med mig läste jag en intervju med Göran Aral, gjord under en träningsmatch på Stadshagen, om att jag skulle komma tillbaka. Han dementerade totalt. Klockrent. Men det var ju liksom inte officiellt än.
När du kom tillbaka från Sverige hörde man att din tjej, som är från Hässleholm, gärna ville bo i hemtrakterna, och det pratades om att du var på väg till Malmö. Trivs hon här nu?
– Hon har inte sagt ett ljud om det. Malmö ringde varje vecka, men jag ville inte dit. Tjejen sa att jag fick välja; hon är väldigt flexibel.
Trodde du att det skulle gå så bra som det gjorde förra året?
– Jag vet inte, det där är skitsvårt att säga. Även om man kommer hit i fysisk topptrim – vilket jag väl aldrig har varit, höll jag på att säga – är det ju sådant man aldrig vet. Du kan komma hit och känna dig i grym form och känna dig bra, men så stämmer det ändå inte. Det är sådant man aldrig vet innan. Men man får ju tacka laget mycket och supportrarna, att man kände sig välkommen. För jag kände i laget att de var positiva. Det hjälpte mycket. Jag hoppades bara att det skulle gå så bra som möjligt.
Hur var standarden på den nya superettan?
– Den var väl hyfsad ändå. Jag blev annars förvånad över att Djurgårn har så många talangfulla spelare, det var nästan det roligaste. Jag var inte så förvånad över att Djurgårn låg i toppen, för jag hängde ju med, läste i blaskan och snackade med polare. Men att det var så många talangfulla spelare, det var extra kul. Och så gubbarna i laget, de är så sköna.
Hur kommer det sig att man förknippar dig och Limpar så intimt, att det är naturligt att nämna er båda i samma andetag? Egentligen har ni ju bara spelat ihop i landslaget.
– Stadslaget också.
Har ni varit polare?
– Vi har aldrig umgåtts så där. Men vi har ju delat rum i landslaget. Det blev en nostalgitripp till Kanarieholmarna ... Sunwing hotel. Jag gjorde mina första landskamper där, och Limpan och jag delade rum då också. Vi smög ut där första natten. Det var grymt.
Vad tror du att han kan tillföra Dif som lag?
– Han kan nog tillföra det mesta. Man vet aldrig vad som händer med honom. Jag såg ju honom i VM -94 under en längre tid, och det var en av de bästa jag lirat med. När han är avslappnad och harmonisk kan han vara hur jävla bra som helst.
[Del fyra]
