Lundblad inför allsvenskan 2010: HIF har överraskningspotential
Allsvenskan 2010 står för dörren. Så här går det.
Dags igen. Lite tidigare än vanligt. Känns, när man tittar ut genom sitt fönster och ser smutsiga gamla snödrivor, som mycket tidigare än vanligt. Men allsvenskan 2010 står för dörren och om ett par timmar kliver den in över tröskeln för att sedan berika våra liv under de kommande åtta månaderna.
Nytt decennium är det också, och kanske är det inte för något lag lika tydligt som för den gamla mjölkkossan Helsingborgs IF. Sten-Inge Fredin har hoppat av. Bosse Nilsson avgick som tränare och förpassades sedan ut helt och hållet. Henrik Larsson är i...Landskrona... Andra profiler har spritt sig ut över hela fotbollseuropa. Andreas Landgren är i Italien, Adama Tamboura i Frankrike, Isaac Chansa i Norge och Olafur Skulason i södra Jylland. Och I guldtipsen lyser HIF med sin frånvaro.
Det är smärtsamt. Vi är inte längre klubben det pratas om. Och resan från toppen har gått fort.
Den 3 augusti 2009 besegrade ett skadskjutet HIF Hammarby på Söderstadion (2-1). Lagets fjärde raka vinst innebar serieledning och dittills hade man gjort sin bästa allsvenska säsong sedan guldåret 1999.
Trion Fredin/Nilsson/Larssons HIF hade dock redan börjat falla. Vi visste det inte då, men fröet till en total kollaps hade såtts ett par dagar tidigare. Undertecknad yrade om Champions League 2010 i någon krönika, trots att ett vämjeligt fult spelande FK Sarajevo tvingat Henrik Larsson till mer än en månads ofrivillig vila (fraktur på knäskålen). Kaptenens skada lades till flera andra tunga avbräck, och det blev för mycket för en HIF-upplaga som dittills gjort det mesta rätt 2009.
Vid denna tiden förra året skrev jag: ”Vi kan utmana om titeln. Om försvaret fungerar. Om Henrik Larsson får vara hel. Om Rasmus Jönsson, Andreas Landgren och Joel Ekstrand fortsätter på inslagen väg. Då kan det gå. Då kan det bli Knutpunkten den 1 november.”
Efter Hammarbymatchen slutade inte bara försvaret fungera, utan även anfallsspel, fasta situationer och allting annat i det svårt brandskattade HIF. Under de tretton avslutande omgångarna var det bara det nedflyttade Bajen som tog färre poäng HIF. Scenförändringen var total.
Sedan försvann alltså de ovan nämnda spelarna och ledarna, och kvar står ett HIF som borde kännas helt nytt. Och visst, man står nu med ny ordförande och manager. Men också med en spelartrupp som är ett homecoming party. Profilerna Erik Edman och Mattias Lindström är tillbaka efter många år utomlands, och läggs till Christoffer Andersson, Erik Wahlstedt och Marcus Lantz i kategorin spelare som var med i laget under guldåret 1999. Men även om klubbens tredje nyförvärv är norrman (den som söker goda tecken i tiden kan finna det...) så är läget alltså till största del ganska annorlunda jämfört med hur det såg ut för elva år sedan.
Det blev till slut en åttondeplats 2009, och det är ju där någonstans som diverse experter och spelbolag vill ha det till att HIF slutar i år. Mellanmjölk istället för champagne.
Istället hävdas det att guldfesterna i november kommer att äga rum med antingen pytt i panna i Göteborg eller på diverse postorderfirmor i Borås. Ett rimligt tips.
Själv tror jag, för fjärde året i rad, att Elfsborg vinner allsvenskan. Man har ett väl inarbetat spelsystem med tydliga roller, och spelare av allsvensk toppklass på i stort sett varje position. Förra året blev en lite besvikelse för boråsarna vars försvar ofta inte gick att känna igen. Tidvis har man även haft problem med att få igång målskyttet hos lagets ensamma forward, och för många kryss kan fälla laget igen, som det gjorde 2008. Men frågetecknen hos Elfsborg är färre än hos övriga förmodade topplag, så jag ger dem alltså mitt vinnartips. Kom också ihåg att Tobias Linderoth mycket väl kan komma att ansluta i sommar.
Liksom Elfsborg har IFK Göteborg en spelartrupp med bra bredd och många klassnamn. I försvarslinjen finns en mängd spelare av hög allsvensk klass. På mittfältet finns lovande namn som Gustav Svensson och Sebastian Eriksson, liksom rutinerade Stefan Selakovic och Thomas Olsson. Och framåt: Bland en del annat, förra årets kanske bästa allsvenska spelare Tobias Hysén. Men frågan är sedan: Vilka av alla tunga namn är kvar när augusti blir september och det är dags för allsvensk höstspurt? Gustav Svensson, Tobias Hysén, Ragnar Sigurdsson och Adam Johansson känns alla som mycket möjliga utlandsförsäljningar, och hur klarar Göteborg det?
Bakom dessa två lag känns det mycket mer svårtippat, och frågetecknen kring samtliga lag är många. Regerande mästarna AIK har tappat flera bärande spelare, och den dyra värvningen Sebastian Eguren försvinner igen efter VM. Det kan även mittfältaren Jorge Ortiz tänkas göra. Granithårda AIK kommer säkert att ta sina 1-0-vinster med jämna mellanrum, men inte riktigt med samma frekvens som i fjor.
När Rasmus Elm tackade för sig i slutet av augusti förra året, tackade också Nannes Kalmar för sig i guldstriden. Men nämnde ex-HIF-tränaren har en nästan magisk förmåga att ersätta viktiga bitar i det brasilianskt färgade KFF-pusslet, och får man försvarsspelet att fungera igen (förra året släppte man in lika många mål som HIF) så blir det nog en topp 5-placering.
Efter tre år i skuggan av det mer framgångsrika laget i nordväst lyckades Malmö spurta till sig den bästa skånska allsvenska placeringen 2009. Rolle har sista chansen nu att få laget att fungera över en hel säsong, och förra årets lag kryddas med nygamle Joseph Elanga och Miljan Mutavdzic, som kommit tillbaka från den skada som gjorde att han missade 29 matcher förra säsongen. Det kan bli riktigt bra, som under förra hösten, men det kan också bli stelt och ineffektivt som under större delen av fjolåret. Hur fungerar backlinjen? Och i vilken form är nyckelspelaren Wilton Figueiredo?
Örebro och den bloggande målvakten John Alvbåge var inte bara en nagel i ögat för HIF förra året, utan man gjorde en gedigen säsong i stort och slutade sexa. Centrallinjen ser ut att hålla god allsvensk klass, och spelare som Roni Porokara och Eric Bassombeng kryddar mixen. Man ser dock ut att vara känsliga för skador, och lär inte kunna nå hela vägen till den absoluta toppen av serien.
På Söderslätt tar Tom Prahl små steg uppåt varje år, och i år kan TFF, om nyckelspelare får vara friska, nog sluta på övre halvan för första gången sedan 1993.
Häcken skrällde förra året och skicklige ex-HIF-aren Peter Gerhardsson bygger vidare på sitt lag. Hur många mål gör Mathias Ranégie i år?
Solida Gefle är alltid svårspelade hemma på sitt konstgräs, och man lär ta tillräckligt med poäng för att undvika bottenstrid även i år. Fast hur tunga avbräck blir Yannick Bapupa och Andreas Dahlén?
Djurgården var millimeter från superettan i höstas, och kommer med ännu en ny tränarkonstellation. Man har en hel del talangfulla spelare, men vad händer om Daniel Sjölund och HIF:s gamle guldman Mattias Jonson går sönder för ofta? Det känns mer som bottenstrid än toppstrid på Östermalm i år.
Gais står och faller med storstjärnan Wanderson. Lämnar han inte i sommar är det en överraskning, och frågan är om man kan resa sig från ett sådant slag?
Halmstad var kanske förra årets stora negativa överraskning. Har en del namnkunniga spelare, men också stora frågetecken för bredden framåt. Och hur bra är egentligen gamla trotjänare som Tomas Zvirgzdauskas, Tommy Jönsson och Texas numera?
BP har värvat Pontus Segerström från Stabæk och det kan säkert rädda nytt kontrakt ytterligare ett år för den lilla klubben. Knappast mycket mer än så, dock.
Nykomlingarna? Mjällby ska bli riktigt kul att se i allsvenskan, och värvningen av Tobias Grahn imponerar. Och även om det inte blev någon succé i Sundets Pärla för några år sedan så lär Marcus Ekenberg göra sitt framåt. Men allsvenska nykomlingar ska bedömas bakifrån, det är något man lärt sig genom åren. Mittlåset Robledo/Bagarn rapporteras ha gjort det exemplariskt i Superettan, och utan skador på dessa så kan det bli en trevlig comebacksäsong på Listerlandet.
Åtvidaberg ser svagare ut, och ska det inte bli jumboplats får man nog se till att samla på sig ordentligt med poäng under de där inspirationsomgångarna som nykomlingar brukar ha i början av serien. Kristian Bergström kan vara allsvenskans viktigaste spelare 2010.
Då så, då har vi avverkat de 15 motståndarna. Hur går det då för det nya HIF. Blir det mellanmjölk eller en överraskande topplacering? Eller blir det något obehagligt, en fortsättning på formen från förra hösten?
Det senare ska kunna undvikas. HIF anno 2010 har fortfarande en trupp som tillhör de sex bästa i allsvenskan. De nya spelarna som kommit in är exemplariska värvningar för en klubb som rör sig inom ekonomiskt snäva ramar. Mattias Lindström, årets HIF:are 2004, kommer att göra sitt till höger. Erik Edman har inte spelat mycket på senare år, men bör ändå fortfarande hålla tillräckligt hög klass för att vara en av allsvenskans bästa på sin position.
Ardian Gashi är det svårt att sia om, men han har en imponerande meritlista och rapporterna från försäsongen tolkas försiktigt positivt.
Låt oss snabbt gå igenom lagdelarna för att hitta styrkor och svagheter.
Pär Hansson gjorde en till största del riktigt bra allsvensk debutsäsong i fjor, och med duktige backupen Oscar Berglund finns det ingen anledning till oro på målvaktssidan. Kan Hansson dessutom fortsätta lika bra och prickfritt som under förra våren så kommer han att vara en av seriens absolut bästa burväktare.
Försvarsspelet var inför förra säsongen det stora frågetecknet i HIF. Från nästan ingenstans dök Marcus Nilsson upp och tog platsen vid sidan om Joel Ekstrand i mittlåset, och även om det svajade mot slutet av säsongen (då hela HIF som sagt presterade som ett bottenlag) gick det betydligt bättre för duon än vad man kunde befarat på förhand. Bakom finns Hannu Patronen, som är en duglig backup, och lovande Fredrik Liverstam. På kanterna är alltså Erik Edman ny till vänster, och han kommer säkert att innebära en förbättring gentemot i fjor, då Adama Tamboura hade sin sämsta säsong i HIF-tröjan. Till höger kommer Erik Wahlstedt att hålla OK allsvensk klass. På bänken finns den defensivt säkre, men offensivt trubbige Markus Holgersson. Det är en backuppsättning som i stort håller hög allsvensk klass, men ändå med ett litet frågetecken för det fortfarande unga mittbacksparet.
På kanterna kommer troligen Lindström och Christoffer Andersson att få chansen till en början på mittfältet. Håller de normal standard så kommer de att kunna ge tillräckligt med understöd för HIF:s defensiv. Detta är viktigt, då HIF i många år haft problem med försvarsspelet sett över hela banan. Kommer Conny Karlssons försvarsorganisation att hålla bättre klass än Bosse Nilssons? Det har jobbats mycket med försvarsspelet på försäsongen, och det ska bli intressant att se hur HIF agerar som lag i defensiven i år.
Centralt finns lagets kanske viktigaste kugge, Markus Lantz, tillsammans med Gashi. Här hade HIF ofta problem förra året, då man ofta hamnade i numerärt underläge på det centrala mittfältet och en tung börda fick vila på den skicklige Lantz axlar. Här har Conny Karlsson en viktig nyckel till framgång. Lyckas han lösa detta problem och ge HIF möjlighet att komma igenom framåt centralt. För det blir viktigt i år, när det inte längre finns möjlighet att slå långt mot Henrik Larsson.
Bredden på mittfältet ser bra ut, med lovande spelare som May (MYCKET lovande!), Marcus Bergholtz och Johan Eiswohld i bakgrunden. Liksom så klart René Makondele, som dock lär få inleda säsongen som forward.
Men det är för ovanlighetens skull så att HIF:s största frågetecken återfinns längst fram. Rasmus Jönsson ser ut att vara en blivande stormålskytt, men vem ska spela tillsammans med honom där framme? Porcellis är stor och stark, och erbjuder med det ett bra uppspelsalternativ. Men det mesta vi såg av honom 2009 var trögt och stelt, och chanser missades på löpande band. Kan han göra det bättre nu med en hel skånsk vinter innanför västen? Erik Sundin är kvick där framme, men ojämn och nog inte en startelveanfallare man slåss om SM-guld med. Bättre som inhoppare. Till att börja med lär bollskicklige Makondele få chansen som partner till Jönsson, men inte heller det är någon optimal lösning. Kongolesen är ganska ojämn, och brister ofta i avslutningsmomenten.
Var hamnar ett sådant här hopkok då? Var trycker vi in HIF i tabellen? Jag säger plats att det med stor sannolikhet kan bli allt mellan plats tre och åtta i den jämna serien. Men det finns kvaliteter och en potential i det nya HIF som många bedömare bortsett från inför säsongen. Det ser som vi ser ovan solitt ut på många håll, och skulle backlinjen klaffa riktigt bra, och om Jönsson hittar en lekkamrat där framme så kan det bli en riktigt riktigt bra säsong i Sundets Pärla. Låt oss hoppas.
Tipset:
1.Elfsborg
2.IFK Göteborg
3.Malmö FF
4.Kalmar FF
5.HIF
6.AIK
7.Örebro
8.Häcken
9.Trelleborg
10.Gefle
11.Djurgården
12.Halmstad
13.BP
14.Mjällby
15.Gais
16.Åtvidaberg
Gå på premiären i morgon. This is the one we've waited for.
