Lundblad: Sommaren Rasar
HIF vände och vann mot Häcken igår kväll. Mjölkkossan fortsätter att visa upp samma anda som gav 35 allsvenska poäng av 42 möjliga i våras.
Vad var det egentligen vi såg igår kväll på Olympia? Vi kan börja med det uppenbara, det positiva, det roliga. HIF vände återigen en match som såg ut att vara förlorad, och utökade hemmasviten till åtta raka vinster (varav sju med uddamålet för övrigt). Mattias Lindström visade sina matchvinnarkvaliteter, Erik Sundin var på rätt plats vid rätt tillfälle och Porcellis… Porcellis var Porcellis och bättrade på sin fina plus/minus-statistik, gestikulerade och firade Sundins avgörande mål i stor stil. Dessutom var han ju delaktig med en bra prestation i förarbetet till det nämnda 2-1-målet.
HIF hade återigen visat upp den förmåga som man skaffat sig 2010. Man hade visat sig vara kapabel att göra de mål som egentligen inte görs, utan som bara sker. Den typ av mål som Inter eller det italienska landslaget brukar vara experter på, de bara kommer som på beställning när de behövs. När HIF:s José Mourinho, Conny Karlsson, kastar in Porcellis i den 89:e minuten i en cupmatch som ser ut att vara förlorad – ja, då är det egentligen ingen fara på taket.
******
Självklart finns det mindre mystiska förklaringar än ”mål som bara sker” till att HIF lyckades vända den här matchen. Vi har diskuterat dem till leda under våren, men låt oss i alla fall konstatera att den anda som gjorde HIF så svårstoppat under allsvenskans 14 första omgångar tycks leva kvar. Med nyförvärven Mattias Lindström, Erik Edman och Ardian Gashi har HIF förvandlats till en maskin som aldrig slutar mala, inte heller i en oglamorös svenska cupen-match mitt under VM. Den fina lagandan och den enorma tron på det egna spelet tycks ha överlevt sommaren.
Men under matchens första 89 minuter var HIF faktiskt inte det bättre laget på Olympia, och det har vi inte sett tidigare i år. Efter en positiv inledning, med en period mellan matchminut 10 och 20 där HIF såg precis lika aggressivt och farligt ut som i våras, tog Häcken allt mer över tillställningen. Man skapade flest klara målchanser i matchen, och med sina tre centrala mittfältare lyckades man ta kontrollen över mittens rike. HIF tvingades till en hel del längre uppspel, och i den första halvleken isolerades ofta den viktige offensive kuggen Rasmus Jönsson från spelets centrum.
Framför allt saknades en man: Marcus Lantz. I den skadade lagkaptenens frånvaro vann HIF inte alls lika mycket boll på mitten som vanligt, och en hårt kämpande Ardian Gashi fick inte ut lika av sitt spel som vi är vana vid.
Och visst är Marcus Bergholtz är en bra passningsspelare, men det är ändå mycket lätt att oroa sig över de uppgifter som cirkulerat i Helsingsborgs Dagblad och övrig media idag: Lantz är långt ifrån en kontraktsförlängning med HIF.
Den mycket skicklige målvakten Pär Hansson räddade dock HIF flera gånger och trots 8-14 i avslut gjorde Häcken bara ett mål och HIF två. Det är också självklart naturligt att spelet inte stämmer till 100% när man gör sin första tävlingsmatch på ungefär 45 dagar. Svenska Cupen ska man väl se som den mindre viktiga av de båda tävlingar som HIF deltar i 2010, och man har nu två veckor på sig att få spelet att stämma inför den allsvenska omstarten mot Häcken den 22 juli.
******
Häcken, ja. Det lilla laget från Hisingen som HIF snart åter stöter på i ett allsvenskt dubbelmöte, har varit HIF:s mardrömsmotståndare i många år. Alltsedan det hemska guldtappet 1998 på Rambergsvallen (1-2) har getingarna ständigt surrande stört mjölkkossans segerplaner. Mest minns vi kanske en sommarkväll för ganska exakt fyra år sedan då Henrik Larsson kom hem till Olympia efter 13 år utomlands. Bottenlaget Häcken visade dock ingen respekt för 17500 åskådares festplaner, och trots att Kungarnas Kung två månader tidigare fixat Champions League-bucklan till Barcelona på Stade de France så blev det…Hasse Berggren som stal showen (1-3). Vi minns också absurda utskåpningar som i vårmötet 2005 då HIF kom till Rambergsvallen som allsvensk serieledare och förlorade med 0-3. Eller när HIF efter tolv raka utan förlust åkte på ännu en 0-3-förlust på Rambergsvallen i sista omgången 2006.
Men förra året avgjorde Henrik Larsson ett grått höstmöte i slutminuten (1-0), och nu kammade alltså Häcken återigen noll på Olympia. Spöket verkar vara dödat, och det bådar ju gott inför kommande två möten (det andra spelas förresten den 26 juli).
Något annat som bådar gott inför dessa matcher är väl annars just det faktum att man vände matchen igår… Det hade inte varit kul att komma till den allsvenska nypremiären mot samma Häcken med en svag hemmaförlust i ryggen, dessutom med viss oro om den egna formen gnagandes i hjärnbarken.
Nu får HIF istället en chans till att vässa spelet i en tävlingsmatch innan den allsvenska höstsäsongen drar igång. Kvartsfinalen (som spelas mot AIK på fredag) bjuder kanske inte på det mest upphetsande motståndet i världshistorien, men den ger alltså en extra möjlighet att vässa formen. Samtidigt som Häcken får spela någon vänskapsmatch och älta gårdagskvällens tunga förlust i två veckor innan det är dags för ”riktig” match igen.
******
För övrigt är det gött att det hela börjat igen…
******
Garra Charrúa!!!
