Djurgården - Hammarby1 - 1
Örgryte-Sundsvall 0-0: inget spel i allsvenskan nästa år
Förutsättningarna var enkla. Tre poäng, eller kyss den allsvenska platsen farväl. Öis lyckades, trots stundtals stort spelövertag, inte med uppgiften, och publiken lämnade arenan medvetna om att det blir superettan även nästa år.
Allting kan gå itu, men en dröm om allsvenskt spel kan gå i tusen bitar. Det fick vi bittert erfara tidigare under kvällen. För att inte mista tätkänningen var en seger ett måste hemma på den ihoplappade gräsmattan mot svårslagna Sundsvall, trea i tabellen och het aspirant på de åtråvärda platserna i toppen utav tabellen. Detta scenario var alla på förhand på det klara med. Många hade dock gett upp redan innan vilket märktes, förutom på den skrala publiksiffran, på stämningen på Gamla Ullevi. Ångestfyllt, deppigt och uppgivet redan i minut ett. Och värre skulle det bli.
Halvlek nummer ett var relativt försiktig och tillknäppt. Oerhört mycket stod på spel, och det märktes. ÖIS tilläts, precis som vanligt på hemmaplan, ha mycket boll men har förtvivlat svårt att utnyttja det övertaget. Några vidare chanser skapades inte förutom ett par ströchanser, ofta framkomna tack vare fasta situationer. Valter Tomaz Jr fick ett skottläge just efter en sådan, men hans avslut från straffområdeslinjen gick rätt på ex-Öisaren Tommy Naurin som inte hade några problem att greppa bollen.
Det skulle dröja till den 34:e minuten innan det hettade till ordentligt och glädjande nog var det ÖIS som skapade chansen. Inte fullt lika glädjande att avslutet gick utanför. Markus Gustafsson tog hand om en frispark i högerkorridoren och lyfte sedvanligt in bollen som letade sig fram till bortre delen utav straffområdet. Där dök Adam Eriksson upp och styrde in bollen mot mål, men hans avslut/inspel rullade snöpligt längs med mållinjen, och försvararna kunde reda upp situationen.
Den andra halvleken blev något mer underhållande och något mer händelserik. Inledningsvis åt sig Sundsvall in i matchen men var liksom oss oförmögna att skapa hundraprocentiga målchanser. En hel del skott utifrån, ofta genom Emil Forsberg (18 år ung), men de vållade Peter i målet inga problem, och trots att Sundsvall stack upp emellanåt i farliga omställningslägen allt eftersom ÖIS tryckte på allt mer framåt så kändes det aldrig riktigt farligt. Defensiven kändes trygg, något mål skulle inte släppas in, utan det hängde på vår offensiv ifall dödläget i matchen skulle brytas.
Sista 15-20 minuterna växlade ÖIS upp och inledde en frenetisk jakt på de tre poängen. 3-4-3 var formationen i slutet. Helt riktigt beslut från bänken, men huruvida ett anfall med Leinar, Santos och Mellqvist är optimalt går att diskutera, minst sagt. Nåväl, systemskiftet naglade stundtals fast Sundsvall på deras planhalva och en del chanser skapades också.
Chanskavalkaden inleddes med ett inlägg från vänster. Inbytte flygande Jakob spelade Adam Eriksson som levererade ett inlägg. Inlägget hamnade hos bjässen David Leinar, som majestätiskt och till synes väldigt enkelt vann luftduellen mot sin försvarare. Leinar gjorde allt rätt och fick till en fin nick mot bortre stolpen, men Naurin lyckades fläka ut sig och tippade bollen precis över ribban! Surt!
ÖIS fortsatte att mala på, men fick se upp för gästernas kontringar. Nytt inspel, från högerkanten och Bengtsson den här gången, som letade sig fram till Álvaro Santos. Santos gjorde som Leinar men utförde det inte lika bra utan hans nick gick en meter eller två över. Precis som vanligt med andra ord gällande Santos det senaste.
Sundsvall var som sagt farliga när de fick ställa om och hade lika väl kunnat komma ifrån Göteborg med alla tre poängen. Alieu Jagne fick ett ypperligt läge i minut 90. Jagne fick bollen till höger i straffområdet och klippte till, eller om det möjligen var ett inspel, men fick se sitt avslut smita strax utanför Peters högra stolpe.
En vass chans finns kvar att rapportera (förutom tre handssituationer i gästernas straffområde, som jag inte ser tillräckligt bra för att bedöma) och den inträffade i matchens absoluta slutskede. Pavel Zavadil, som innan matchen hyllades med ett tifo, samlade upp bollen ett antal meter utanför straffområdet. "The beutiful guy in the middle with the hair" gick på vinst och förlust och bestämde sig för att gå på avslut. Bollen fick till synes perfekt kraft, perfekt bollbana. Ett sus gick genom publiken, tummar hölls, böner bas, men ett mål där hade varit för bra för att vara sant. Istället gick bollen strax, strax utanför. Pavel begravde ansiktet i händerna, domaren blåste av, och publiken lämnade sina platser.
En decimeter eller två till vänster och drömmen hade levt kvar någorlunda, svagt lurande i bakgrunden i alla fall. Som det blev nu är racet om allsvenskan över. ÖIS spelar i Superettan även 2011. Sådan är den bistra verkligheten.
"Det är lite kvar innan det är allsvensk kvalité". Klok man, Erik Hamrén.