Krönika: Hetsjakt eller inte?
Det diskuteras fortfarande kring Nanne Bergstrand. Martin Falkman ger sin syn på saken.
I gårdagens Expressen gick att läsa hur Ulrik Jansson kritiserade media och publik för att ha bedrivit en häxjakt mot förra HIF-tränaren Nanne Bergstrand. Kapten Jansson hävdade istället att det var spelarna som svikit tränaren och inte presterat sitt bästa.
Mycket intressant uttalande. Mycket intressant.
Vems fel är det när en spelare inte presterar sitt bästa? Är det spelarens fel eller är det tränarens fel? Sanningen ligger nog någonstans i mellanskiktet. Det är givetvis upp till spelarna själva att vara professionella nog att kunna tända till inför varje match och veta att man ska ge 100%. Det är dessutom mycket dålig stil gentemot framför allt publiken om man inte ger allt.
Men en stor del av ansvaret måste ändå ligga hos tränaren. Om en spelare inte går för fullt (eller som Jansson nämner, FLERA spelare som inte gjort det) så ska för det första tränaren kunna märka detta. Och för det andra ska han också agera efter att ha lagt märke till det.
Och just agerandet saknades från Nanne Bergstrands håll under säsongen. En tränare kan vara hur duktig som helst, men i grund och botten handlar det mycket om att spelarna ska motiveras och fås att dra åt samma håll. Misslyckas man med detta som tränare måste det sägas att man delvis misslyckats med sitt jobb. Då är det inte ovanligt att man får ta konsekvenserna.
Man kan även tycka att spelarna kanske skulle ha rannsakat sig själva och varit mer ärliga. För om det nu är så att spelare känt att de inte gett sitt allt eller att de inte varit på topp kanske det vore läge för dem att erkänna detta själv. Antingen för sig själva eller för sin tränare. Det kan inte vara kul som spelare när man känner att det finns mycket mer att ta av när det gäller både motivation och klass.
Sedan är det en helt annan frågeställning varför det ska vara så svårt att ge allt. Är det bristande engagemang från publik? Från tränaren? Är media för kritiskt? Självklart kan det vara tufft att få ta emot obefogad kritik (sådan finns det också gott om), men om man exempelvis är spelare i Helsingborgs IF så vet man en del om vad publiken kräver. Man vet hurdan atmosfären är.
Och slutligen kan man undra hur mycket en spelare vill att publiken ska engagera sig. Det är alltid trevligt med supportrar som stöttar sitt lag och där kan man förstå att spelarna vill att större delar av publiken ska göra sitt för att hjälpa till. Men samtidigt som man som spelare vill se ett ökat engagemang borde man då också vara medveten om att engagemang innehåller känslor. Känslor som kan sättas i gungning om inte laget i ens hjärta presterar så bra som det borde kunna.
Häxjakt eller inte. Fotbollsklimatet här i Helsingborg är väldigt speciellt. Somliga klarar det, andra inte. Vi har sett exempel på båda delar. Nanne Bergstrand hade inte publikens och supportrarnas stöd. Det är bara att acceptera. Alternativet till att ha en publik som engagerar sig i laget och tränaren är att ha en publik som stillatigande ser på när saker och ting går fel. Är det det vi vill ha?
