Allt som vanligt
Varför kan inte våran "löjliga säsong" vara trevlig någon gång som oväxling från det sedvanliga spelartappet?
Per Gawelin, Fredrik Jansson, Patrik Anttonen och Axel Kjäll valde alla att skriva på nya kontrakt. ÖSK förlängde även med Kenyanerna och Chris Pozniak. Mikael Danielsson valde oss före AIK och Peter Westman stannade i klubben trots en del locktoner från andra föreningar. Som lök på laxen lyckades vi även locka över talangerna Herrish Kuhí och Samuel Mokédé från grannklubben i väster trots att även de var uppvaktade av andra allsvenska föreningar. Vi hade dessutom en så pass bra ekonomi att vi inte skulle – som brukligt är – behöva sälja några stjärnor denna silly season.
Men så hände allt träligt på en gång. Följetongen Paulsson slutade med att han gick som Bosmanspelare till Norge, Peter Karlsson valde att lägga skorna på hyllan och Axel Kjäll drabbades av en svår knäskada som sannolikt håller honom borta från spel hela säsongen. Säg den lycka som varar. Dessutom har tidningsrubrikerna skrikit ut att ”Gawwes karriär kan vara över” med en sådan överdådighet att diverse domedagsprofetior bleknar vid en jämförelse och framstår som rena rama orgierna i optimism.
Vi har även tvingats ta tillbaka spelare som vi redan ratat då detta manfall lämnat stora glapp i truppen. Einar Brekkan och Jonas Pelgander hade redan strukits från lönelistan, deras skåp i omklädningsrummet hade redan getts till nykomlingarna och deras tröjnummer auktionerats ut till högstbjudande. Men nu har de alltså tagits till nåder - i brist på andra tillgängliga spelare - och kommer spela i ÖSK-tröjan även 2002. Ett svaghetstecken om något. Säger inte något om deras kapacitet som spelare - men skall det vara så svårt att locka andra spelare till klubben att man måste plocka hit utkastade/sparkade "föredettingar". Är det verkligen så illa att spela för ÖSK?
Visst, vi har fortfarande ett intressant lag men de senaste avbräcken har fått min tilltro till lagets kapacitet att sjunka dramatiskt. Hur mycket vågar man egentligen hoppas på? Skall vi vara nöjda med en mittenplats i år igen? Är allt ovanför kvalplats godkänt eller skall vi kunna vara med och fightas om en Europaplats? Frågeställningar som givetvis är helt omöjliga att svara på i nuläget men den där solklara känslan över hur bra/dåligt laget är som alltid infinner sig i samband med de inledande träningsmatcherna har inte infunnit sig i år.
Den första träningsmatchen var riktigt dassig. Fantasilöst spel kryddat med en dos ineffektivitet och en nypa svagt försvarsspel är ett recept som med automatik leder till en smaklös och intetsägande anrättning. Mötet med Gefle var betydligt bättre men motståndet var så erbarmligt svagt att man förmodligen haft mer nytta av ett spela ett par omgångar fia med knuff i klubbstugan. Så den segern skall vi absolut inte dra några större växlar utav även om det fanns vissa glädjeämnen som Pozniaks ruggigt fina försvarsspel, Jontes målform och Midas underbara kantspel.
Kanske är det den negativa närkingen i mig – gnällspiken – som kommer fram men det känns betydligt lättare att ”dra växlar” av skitmatchen mot Brage än mot segern mot Gefle.
När det skrivs är laget på Åland och tampas med ett knippe andra lag. Vi förlorade tydligen mot ett finskt manskap igår, allt är som vanligt med andra ord.
