Hammare, spik och "Tråkiga ÖSK"
"Du har markerat, försvarat och räddat, tränat och tänkt defensivt. Kanske har du blivit hyllad för matchavgörande defensiva insatser eller fått ta på dig baklängesmål om du någon gång gått bort dig i offensiven. Så en dag blir du tränare."
För en person med en hammare i handen är världen full med oinslagna spikar sägs det. För en tränare som tidigare varit framgångsrik försvarsspelare borde det i så fall finnas en hel fotbollsvärld full med bristfälliga försvar. Under åren har det varit en klar majoritet av före detta försvarspelare bland ÖSK:s tränare. Detta har enligt min mening påverkat spelet och bidragit till att ÖSK fått den tråkstämpel som det tycks vara hart när omöjligt att tvätta bort. Men Mats Jingblad bryter raden av försvarare och mittfältare - Mats är den första tränaren och f d anfallaren i ett allsvenskt ÖSK på 50 år.
Tänk dig ett helt fotbollsliv där du koncentrerat dig på försvar. Du kanske har spelat back i otaliga pojk-, junior- och seniormatcher. Du har markerat, försvarat och räddat, tränat och tänkt defensivt. Kanske har du blivit hyllad för matchavgörande defensiva insatser eller fått ta på dig baklängesmål om du någon gång gått bort dig i offensiven. Så en dag blir du tränare. För ett helt lag; försvar, mittfält och anfall. I ditt huvud vet du att anfall är lika viktigt som försvar. Logiken säger dig att ett mål framåt är lika positivt som ett mål bakåt är negativt. Men när det kommer till kritan tror jag du ändå skulle reagera instinktivt - säkra bakåt, inte riskera för mycket.
För att bli uppmärksammad på riksplanet krävs att man spelar i högsta divisionen. ÖSK har inte spelat i högsta divisionen och samtidigt haft en tränare som främst varit anfallare sedan legendaren Pära Kaufelt, 1950. Istället har det mestadels varit f d försvarspelare som tränat laget. Orvar Bergmark, Stuart Baxter, Kent Karlsson, Peder Ståhl, och Sven Dahlkvist är alla exempel på detta. Lägg därtill t ex Rolf Zetterlund, mittfältare förvisso, men samtidigt en företrädare för en disciplinerad och systematiserad fotboll. Det är inte konstigt att ÖSK blivit mest känt för sin defensiv. Det är naturligt.
Anfallare tänker "anfall"
För Mats Jingblad är läget helt annorlunda. Mats har genom åren koncentrerat sig på anfallsspel. Hans uppgift har inte varit att försvara det egna målet utan att göra mål. Förmodligen har detta satt sitt spår i hans sätt att tänka fotboll. En anfallare tenderar naturligt nog att tänka just "anfall". Ser man tillbaka på vår nye tränares karriär har han också varit ledare för lag som gjort mycket mål. Övriga ÖSK-tränare i modern tid som tidigare varit anfallare är Tord Grip och Roy Hodgson. Och visst, dessa perioder speglades av offensivlusta och påfallande många mål. Under Tord grips ledning under 1979- 80 gjordes inte mindre än 118 mål. Motsvarande siffror för Roy Hodgson är 84 mål under åren 83-84. I båda fallen är det fler mål än något annat lag lyckades prestera i dåvarande Norr 2:an. Problemet är bara att Tord och Roy var tränade under ÖSK:s sejour utanför högsta serien. Hur än laget spelade kunde det bara i ringa omfattning påverka den allmänna uppfattningen om ÖSK.
Några ord om varumärken
ÖSK idag inte mycket att göra med ÖSK för t ex 20 år sedan - alla spelare och ledare har ersatts med nya - ändå finns tråkstämpeln kvar. Det nämligen bara en sak som är mer beständigt än ett gott rykte - ett dåligt rykte. I en värld där man måste skrika allt högre för att uppfattas genom mediabruset, betonar marknadsförare välden över betydelsen av ett starkt varumärke. Men det räcker ju inte med att vara känd - man vill förstås vara känd för något positivt. Det sägs att mest värdefulla ett företag kan äga är ett ord i kundernas medvetande. Men tyvärr är det så att ÖSK har det tvivelaktiga nöjet att äga "tråkighet" på samma sätt Volvo äger "säkerhet" och tvättmedlet Yes äger "dryghet". Ännu mer nedslående blir detta när man tänker på att hjärnan automatiskt tenderar att glömma sånt som inte stämmer med den egna verklighetsuppfattningen. (Det är ju så mycket enklare att sortera bort "felaktig" information än att förändra sin världsuppfattning).
Det har alltså inte hjälpt att ÖSK under 90-talet ofta bjudit fotbollspubliken på både underhållande spel och många mål. Det har inte spelat någon roll att ÖSK silveråret 1994 gjorde 62 mål (med försvararen Dala som tränare, jag erkänner) och hade profiler som Mattias Jonsson, Miroslaw Kubisztal och Arnor Gudjohnsen i laget. För fotbollssupportrar skiljer sig inte så mycket från andra människor - har de en gång fattat en ståndpunkt, så fattar de sedan inte så mycket mer.
Spiken i Kistan
Finns det då något som helst hopp om att ÖSK skall bli av med tråkstämpeln? Ja, jag tror det , men krävs något alldeles extra. Det räcker inte med att spela ungefär som alla andra lag eller till och med lite mer underhållande - tråkstämpeln sitter där ändå som en tatuering i det kollektiva medvetandet, särskilt hos de äldre publiken. Men jag tror att stämpeln skulle kunna försvinna om ÖSK tog hem SM-bucklan med hjälp av underhållande spel och mycket mål. Då skulle många äldre tvingas ompröva sin syn på laget och för en yngre generation skulle ÖSK bli känt för något alldeles nytt. Om sedan en profil som Patrik Anttone samtidigt slår ut i full blom och en entusiastisk hemmapublik börjar vråla ut sitt stöd, vore det inte så mycket mer att snacka om. Det vore dödsstöten. Eller om man så vill - den sista spiken kistan där tråkstämpeln för alltid fick begravas.
Krönika ursprungligen publicerad på gamla hemsidan www.svartvitt.net
