Hammarby IF-Örgryte IS 2-3

Stark moral och heta anfallare gav ÖIS tre poäng i årets första tävlingsmatch. Sällskapet har därmed inte förlorat en enda premiär sedan vi kom tillbaka till Allsvenskan 1995.

[Spelarkritik]

Det var med stor förväntan och nervositet (Och med en lätt skammens rodnad på kinderna, varför var man inte på plats istället?) som man bänkade sig framför TV:n för att avnjuta årets första allsvenska ÖIS-fest.

Men efter fem minuters trevande i inledningen tog Hammarby ett sådant grepp om matchen att det började kännas som om ÖIS inte var inbjudna till den där festen. Öisarna låg alldeles för långt ifrån sina motståndare och fick inte tag i bollen. Så fort den rensades undan i försvaret så kom den snabbt tillbaka igen. Och publiken, som redan innan avspark böljade i guldets efterdyningar, tände till än mer och förstorade varje litet anfallsförsök tills det kändes som friläge varje gång. (Det där är nog en av de största fördelarna av en högljudd hemmapublik, just att medgång förstärks så kraftigt.)

Det verkade på Johannesson och Källander som om årets ändring på det centrala mittfältet från diamant till rak uppställning inte hade satt sig riktigt. De visste inte var de hade varandra och vem som skulle göra vad. Än värre var att backlinjen sviktade betänkligt. Dels var David Marek en katastrof, såväl Christer Fursth som Pablo Piñones-Arce hade lekstuga på hans kant. Men dessutom låg hela backlinjen av någon konstig anledning, trots att ÖIS trycktes tillbaka, såpass högt upp att hammarbyarna hela tiden kunde slå djupledsbollar bakom. På sniken precis i offside-linjen låg sedan deras anfallare och ryckte.

Det var också på en sådan djupledsboll som Hammarbys ledningsmål kom. Den gick mot Piñones-Arce, och han och Valter sprang ikapp efter den. Genom både tur och skicklighet (och en aning fusk, han fick med sig bollen med handen) fick hammarbyaren med sig bollen ner mot kortlinjen och spelade snyggt snett inåt bakåt. Inne i straffområdet fanns just då ytterligare en hammarbyare, som hade Atli på sig. Strax utanför området kom Peter Markstedt springande. Men Marek, som också var på plats, valde att springa ner mot Atli och hjälpa honom istället för att ta Markstedt. Resultatet blev att denne var helt fri när passningen kom och behärskat kunde sätta bollen i nät bakom en chanslös Dick Last.

Efter målet fortsatte Hammarbys offensiv oförtrutet ett tag till. De hade mycket väl kunnat punktera matchen i det här läget, med lite mer tur eller skärpa. Men så småningom, med kanske en kvart kvar av halvleken, bedarrade stormen. På TV-bilderna är det svårt att se spelsystem och sånt, man får inte den överblicken, men enligt comhems (mycket duktige) bisittare Pelle Blohm gick ÖIS tillbaka till den invanda diamantformen för att bringa ordning i leden. Om det var det som gjorde susen eller om de grönvita helt enkelt inte orkade behålla det trycket en hel halvlek, det får vara osagt.

Resten av halvleken var ganska jämn, med chanser åt båda hållen. Det såg verkligen betydligt bättre ut för ÖIS del. Passningarna började gå hem, backlinjen fick andrum och vi skapade också en del framåt. (Och nu märkte man också att även Hammarbys backlinje hade vissa brister.) Bäst minns man inlägget från höger av Källander, som Jeff mötte alldeles vid bortre stolpen och nickade upp mot krysset. Men Erland Hellström gjorde en fantastisk enhandsräddning och fredade sin kasse. Också väl värt att nämna är ett cirkusnummer av Jeff: Han stod med bollen ute till höger, ungefär där straffområdeslinjen möter kortlinjen, med ansiktet mot kortlinjen och en motståndare i ryggen. Elegant lyfte han bollen över sig själv och backen, gick runt densamme och sköt direkt på volley! Dessvärre rakt i famnen på Hellström, men det var otroligt läckert.

1-0 i paus, alltså. Och andra halvlek fortsatte som den första slutade, dvs med ganska jämnt spel och chanser åt båda håll. ÖIS spelade nu bitvis riktigt trevligt, med snabbt passningsspel och bra rörlighet. Hammarby å sin sida fortsatte med sina djupledsbollar. Med djupledsbollar menar jag inte långbollar, det är kanske värt att påpeka. En och annan så´n slog de väl för all del också, men oftast kom bollarna mot Piñones-Arce och Markstedt från offensiv mittfältsposition, ibland centralt och ibland från kanterna. Gemensam nämnare var att de hamnade bakom våra mittbackar och vållade dessa klara problem.

Det hade kunnat gå åt endera hållet, men det blev ÖIS som fick nästa mål. En lång boll nådde Källander, som nickskarvade direkt vidare mot en djuplöpande Hemberg. Suleyman Sleyman klev in för att bryta bollbanan men missade, varför Hemberg kom ren med målvakten från nära håll. Med en elegant lyftning över denne satte Hemba dit 1-1. Hammarby föll lite på eget grepp, skulle man kunna säga, för precis den typen av bollar in bakom backarna slog de själva i stort antal. De är heller inte goda att tas med, de bollarna, och även om det var en tydlig försvarstavla i det här fallet så är det alltid lätt hänt att de smiter igenom.

Målet innebar ingen nämnvärd förändring i matchbilden utan spelet var fortsatt jämnt, kanske rentav med en aning övervikt till ÖIS. Återigen hade nästa mål kunnat komma åt båda hållen, men det blev Sällskapet som gjorde det. Efter att ÖIS brutit på mittplan kom Ulander med fart mot straffområdet och sköt från en bit utanför detsamma. Skottet var lågt och hyfsat hårt, men Hellström i målet borde ändå kunnat hålla det. Det gjorde han dock inte, utan tappade bollen åt sidan. Fram störtade, i hård kamp med backar, en obändig Jocke Karlsson och fläkte sig först fram på bollen. Men han lät sig inte nöja med den bedriften. När skottet tog i stolpen och studsade ut så var det Jocke som var först upp igen och kunde trycka in den i nät. Urstarkt! Norrländskt! Jockeskt!

Efter det här målet följde naturligt nog en viss ändring i spelbilden. ÖIS skall ha en stor eloge för att man inte ...

[fortsättning i del 2]

0 kommentarer