- -
Helsingborgs IF-Kalmar FF 0-0
I en match som inte saknade målchanser blev det ändå mållöst. Kalmar var närmast segern, men Helsingborgs målvakt Fredrik Larsson storspelade.
Jag fick känslan redan före avspark. Känslan av slätstrukenhet, känslan av att det skulle bli en mållös historia på Olympia. Kanske var det regndropparna som föll mot min hjässa, kanske var det publikens fåtalighet. Men klart är i varje fall att en känsla av tomhet infann sig i mitt sinne lagom till avspark. Jag liksom kände på mig att det skulle bli en slätstruken händelse, det här. Inte ens supportrarna på ståplats orkade bry sig riktigt, det kändes som om alla var inställda på noll-noll.
Ändå saknades det inte chanser. Det skall sägas omgående att Kalmar hade de klart bästa. Men en pånyttfödd (?) Fredrik Larsson i HIF-målet såg till att det inte blev så. Han storspelade, helt enkelt. Även Helsingborg hade ett antal chanser under matchen, men faktum är att udden i avslutningarna saknades. Och när ingen av spjutspetsarna Santos och Prica fick till det framför mål, ja då blev det liksom...uddlöst.
Fast, faktum är att vi Helsingborgare ändå fick se HIF göra säsongens bästa match. Visserligen var den fortfarande dålig, men spelet var klart bättre än det horribelt urusla vi såg senast i Örebro. Ulrik Jansson var som en evigt arbetande dynamo på mittfältet och jag var tvungen att nypa mig själv i armen både tre, fyra och fem gånger när jag såg hur bra han stundtals var. Dessvärre räckte det inte till seger för även Kalmar hade en mittfältsdynamo, vid namn Lasse Johansson. Samma Johansson som åkt ur Allsvenskan inte mindre än tre gånger. Likväl var han duktig idag och ställde till en del problem för HIF.
Spelmässigt var matchen helt jämn. Chansmässigt också. Men, som jag tidigare nämnt hade Kalmar de klart bästa målchanserna. KFF spelade ganska fyndigt direktspel över mittfältet och satsade också på snabba omställningar. HIF spelade en smula omständligt och det syns fortfarande att laget saknar den rätta tryggheten i spelet. Men kanske är man ändå på rätt väg? Det fanns intentioner.
Så, i kylan och snålblåsten fick man alltså nöja sig med mållöst. Men det fanns glädjeämnen även denna dag:
Fredrik Larsson var strålande i målet. Han har återfunnit självförtroendet och spelade stort målvaktsspel. Även Ulrik Jansson är starkt på gång. Den ofta kritiserade mittfältaren var idag klart bästa utespelare i HIF och måste ha gjort sin bästa match på mycket länge. Jozo Matovac var också framträdande, främst i andra halvlek.
Mer negativt var kanske den avsaknad av timing som anfallarna hade i sitt spel. De fick helt enkelt inte till det. Dessutom förstärktes tyvärr känslan av att Hasse Eklund inte bör spela på mittfältet. Marcus Ekenberg fick till ett par bra inlägg i första halvlek men försvann tyvärr ur matchbilden i andra. Dessutom måste Marcus Lindberg börja vårda bollen lite mer. Fortfarande får jag också känslan av att spelarna går och gömmer sig lite för bollen. Säkerligen omedvetet, men ändå.
För Kalmar ser det ganska ljust ut. Man spelar en hyggligt attraktiv fotboll och kommer inte att åka ur serien i år. Det är svårt att se någon som höjer sig över mängden utan styrkan ligger snarare i att man uppträder mycket bra som lag, som enhet. Personligen var jag dock imponerad av vänsterbacken Jon Björklund idag. Han var klart bättre än HIF:s motsvarighet, Micke Gustavsson.
Domare Fröjdfeldt uppmärksammades före matchen med en ny "ledarhund-flagga" från Kärnans sida, men skötte sig ganska bra under matchens gång.
Observera: Ola Nilsson gjorde sin femhundrade match i HIF och skall givetvis ha all heder för det. Han är en riktig HIF-kämpe!
