Örebro SK - GIF Sundsvall 5-2
Det var trots allt några Giffare på plats i Örebro, här kommer Granloboys matchrapport...
Övertecknad var en av de stackars jävlar som tog sig till Örebro för att se cupäventyret på vår väg till Europa 2003. Fyllda av ett visst mått av förväntan äntrade vi RIK:s sprillans röda Skoda och begav oss från ett soligt sommarstockholm söderut på E20.
Ju längre neråt och inåt landet vi kom, ju mera tornade de tunga grå molnen upp sig. Istället för att rätt tyda tecknen, så dillade vi på om möjligheten att hyra en Boeing till mötet med Traktor Tiblisi i UEFA-cupen. Eller om så bara en Cessna till Molde. Martin Giffare menade t.o.m. att det usla vädret var ett gott tecken, och påminde oss om snö- hagel, och drivismatchen mot ÖSK på hösten 2000, då vi vann med 3-2 och som nykomlingar säkrade nytt kontrakt. Själv var jag inte med då, utan mindes blott fjolårets möte i stekande sol och 35+ Celsius på bortaläktaren.
Jaja, 1800 nånting hade ikväll trotsat vädergudarna och bänkat sig på Eyravallen, och fick till en början se en hyfsat öppen matchinledning. Örebro fick dock första målet genom Bonaventure Maruti efter cirkus en halvtimme, efter en stunds press mot GIF-målet. Men hoppets låga tändes strax igen för oss tillresta när Marko T. fem minuter senare fick på en rökare som styrdes in av en okänd GIF-spelare. Eller ja, ganska känd egentligen. Men ingen av oss hann uppfatta vem det var, och det dröjde också innnan det annonserades i högtalaren att Lunkan stod för styrningen i mål. En ganska blöt och kass första halvlek slutade dock 2-1 till ÖSK, som fick in en boll precis innan halvtidsvilan.
Och i paus kändes det inte riktigt bra, även om inte alla chanser på nåt sätt var försuttna. Vi spekulerade ett tag om det fanns nån i den här stan som kunde tänkas hålla på Giffarna, och fantiserade att kvinnan vi skymtat på läktaren med ett med GIF-keps kunde vara nån exilare i gnällbältet. Men efter att ha mött dem i korvkön tillsammans med Urban Hagblom så togs den villfarelsen föga förvånande snabbt ur oss.
Underhållningsvärdet ökade inte direkt i andra halvlek. Speciellt inte för oss Giffers. Inte alls faktiskt. 2-1 blev 3-1 blev 4-1 blev 5-1 och vi satt mest och led hela tiden. Och frös. I den 13-gradiga blötan. Worst case scenario var då att t.ex. Sundfors till på köpet skulle skada sig rejält inför säsongsåterstarten. Och ett tag såg det minsann ut att infrias, då Marko fick sig en rejäl vinge i huvet/halsen och föll ihop med ett skrik som hördes långt ut på Baronbackarna. Man tyckte väl, lite småilsk, att ÖSK skulle haft den goda smaken att spela ut bollen för att Markos skada skulle ses över, precis som Tommy Bergersen gjort kvarten tidigare då ÖSK:s Mikael Danielson låg och kved vid sidlinjen. Men ÖSK ville minsann inte försitta chansen att slå in 4-1 målet, och inte ville domaren blåsa heller förrän målet var ett faktum. Det var bara ett av en massa märkliga domslut åt båda hållen.
Ett domslut som vi gladde oss åt var den straff vi bjöds på efter Tommys dykning vid straffområdeslinjen, och som resulterade i tröstmålet som fastställde slutresultatet 5-2 till Örebro. Som faktiskt tyvärr var välförtjänt på det hela taget. Vi kunde dock häpna över ÖSK:s totala brist på förmåga att snyggt förvalta en 5-2 ledning med bara ett tiotal minuter kvar. Man lyckades nämligen få ett rött kort, samt få tränaren Mats Jingblad förvisad upp på läktaren! Då hade det passat med en skön kommentar från Peter Antoine i stil med: Tet er för fan inte knattefotboll de spelar her...
Giffarnas startelva:
Sundfors
Barken-Tuomela-Ståhl-Fimpen
Hasse B.-Joel-Tommy
Thorssa-Svenning-Lunkan
Inbytta en bit in i andra:
Åhlander (60), Norberg (65), vilken var den som jag tyckte höjde sig över de andra i denna mediokra match. Cain sprang och värmde upp säkert en halvtimme, men blev aldrig inbytt.
